Hispaniolas Vägval

Civilisationens fernissa har aldrig varit tunnare. Inte ordagrant men med exakt samma innebörd har jag under veckan sett denna mening på två olika ställen. Den första texten handlar om hur Haitis försvagade samhälle inte hade en chans att stå emot det akuta kaos som utmynnade från jordbävningen. Hur de back-up system som normalt finns i andra länder saknats. Så när de svaga band som hjälpligt upprätthåller status-quo går av finns ingenting som kan stoppa plundringarna och våldet.

Den andra texten handlar om filmatiseringen av Cormac McCarthys bok The Road som jag läste sommaren innan Dayton. Längs ödsliga vägar i ett dött landskap efter en okänd global katastrof vandrar huvudpersonerna: Mannen, och hans son, Pojken. Det finns ingenstans att gå. Maten är slut. Under den kalla, gråa solen går ingenting att odla längre. De fåtal människor som är kvar domineras av människoätande gäng. Således en dystopi utan dess like. Finns det ens någonting att leva för?

I fungerande samhällen finns lagar och förväntningar på ”rätt” sorts beteende. Vetskapen att om man bara håller sig inom dessa ramar gör  att alla tjänar på det. Dessa tysta överenskommelser gör att man i viss mån vågar lita på sin granne. Även om hans vetemjöl tar slut kommer han inte slå in dörren och äta upp dig. Det är helt enkelt inte OK.

När samhälle övergår i anarki vet man plötsligt inte hur andra människor kommer bete sig. Man kan inte längre räkna med att andra människor inte är ute efter att ha ihjäl en. Av rädsla tar man själv till samma taktik. Skräcken blir den universella lag som alla kan rätta sig efter, våld och hot de enda sätt att få sin vilja igenom.

Kort sagt: Vi bör aldrig låta det gå så långt.

Att jordbävningen skedde i just Haiti medför fler kopplingar. Framförallt till Jared Diamonds bok Collapse – how societies choose to fail or succeed.

Collapse handlar om civilisationer i historien som gått under eller lyckats beroende på hur de skött sina naturresurser. Med denna kavalkad av dåliga och goda exempelsamhällen kontrasteras de två vägar som mänskligheten kan gå. Istället för att grotta ner sig i ekologisk determinism, att vi inte har någon makt över samspelet med naturen, fokuserar Diamond på det val som faktiskt finns.

Ön Hispaniola i Karibien är ett av de tydligaste exemplen. Redan från luften ser man tydligt att det handlar om två länder. Medan de östra två tredjedelarna, Dominikanska republiken, domineras av tät skog och välfungerande jordbruk är den västra tredjedelen, Haiti, helt kal med bara 2% skog. Om man sedan landar och börjar undersöka andra samhällsindikatorer ser man samma sak . Dominikanska republiken har tillväxt, skaplig BNP, hyfsad utbildning och självständig sjukvård. Även om korruptionen är ett problem når den inte närheten till hur det är i Haiti, den västra hemisfärens fattigaste land. Både tuberkulos och AIDS får här fotfäste som ingen annanstans och sjukvården är helt beroende av internationella hjälpinsatser (nu snackar jag alltså pre-jordbävning).

Anmärkningsvärt då att förhållandet mellan länderna en gång varit det exakt motsatta. Det var Haiti som var Frankrikes juvelkoloni i Karibien med superhög avkastning från sina bomullsplantager. Det var Dominikanska republiken som inte ansågs tillräckligt lönsam i sina spanska ägares ögon. Med hjälp av pengar från Frankrike importerades väldigt stora mängder slavar till Haiti som började avverka all skog på västra Hispaniola. En överexploatering som till slut kommer köra jordbruket totalt i botten – utan träd att binda jordens toppskikt eroderas nämligen all odlingsbar bort. När fransmännen lämnar över kolonin till sina innevånare 1823 belastas naturen så mycket att inom 150 år kommer bara öken finnas kvar.

På andra sidan ön får befolkningen växa långsammare. Tillsammans med diktatoriskt tillsatta regnskogsprogram gör den mer måttliga tillväxten av jordbruket att naturen alltid hinner återhämta sig. Än idag oroar sig ingen för att Dominikanska republiken inte ska kunna producera sin mat. Det finns till och med plats för export av kaffe.

Poängen är inte att befolkningen på Hispaniola hade ett val. I makten har det alltid antingen suttit europeiska regeringar eller maktfullkomliga diktatorer. Nej, poängen är att ekologisk determinism INTE är självklar, att civilisationer INTE är dömda att följa EN väg. Att det finns alternativ som skiljer sig åt, oändligt mycket.

Naturkatastrofer sker varje år. När de skrapar bort civilisationens tunna skikt blottas en av våra största rädslor – att behöva leva ensamma i ett samhälle där ingen går att lita på. I kampen för överlevnad måste man ju rationalisera bort både moral och godhet.

Eller? Läs The Road.

Triagering

I somras jobbade jag som undersköterska på Malmös akutmottagning och under de senaste veckornas julledighet har jag kommit tillbaks för att jobba igen. Det bästa med att vara där är alla underliga människor man får möta, alla spektakulära livsöden man får en liten glimt av. Oavsett hur rik eller fattig, snygg eller ful man är blir ju alla sjuka till slut. Och får berätta om sina problem i receptionen. Får sina vitalparametrar kontrollerade, sina blodprover tagna och sin läkarbedömning skriven.

Resultat: ett grovt tvärsnitt av en stads bekymmer och krämpor.

Många får vänta nästan olidligt länge, oftast på grund av att mer sjuka patienter knutit upp alla personalresurser. För oavsett socioekonomisk status prioriteras alla efter samma enkla princip, att sjukast går först.

Hemma i Umeå går jag en kvällskurs i internationell hälsa där sambandet mellan ekonomiskt välstånd och folkhälsa är en central del. Vi får lära oss att fattiga länder saknar resurser för att kunna ge sin befolkning den mest basala vård. För att inte tala om mer avancerad dito – när ett lands årliga sjukvårdsbudget uppgår till $8/person känns det rätt meningslöst att köpa in bromsmediciner mot AIDS för $200/patientår.

Triage är den process som patienterna går igenom när de blivit inkallade från väntrummet. Syftet är att utesluta livshotande tillsånd och prioritera patienter med avseende på hur illa däran de är. Målet är att rangordna patientfallen så att de problem som utan behandling leder till irreversibla skador behandlas först. Därefter kan man ta itu med mindre akuta fall. Det är ett system sprunget ur problemet med begränsade resurser som svarar på frågorna: Hur minskar man lidandet hos en grupp människor så effektivt som möjligt? Var gör sjukvårdens underbemannade personal mest nytta?

En extrapolering av ovanstående frågor för hela världens befolkning ger oss svaret att vi först borde ta hand om de länder vars befolkning är absolut sjukast. Med små insatser får vi då mycket hälsa tillbaks. Alternativet är att hela samhällen att ramla neråt i onda spiraler av sjukdom, försämrad produktivitet, mer våld och mindre utbildning. Flera länder står nu på randen av kollaps, hotade av AIDS-epidemins skoningslösa framfart.

200 dollar för ett år av hälsa må vara mycket i Botswana men är det inte hos oss. På svenska sjukhus spenderas dagligen 100-faldigt mer för att förlänga ett gammalt liv plågat av terminala sjukdomar bara ett par veckor. Enligt triagets principer hade de pengarna nog gjort mer skillnad någon annanstans.

Samtidigt, på julafton, går Obamas sjukvårdsreform igenom även omröstningen i senaten. Den om något kommer verkligen göra vården mer rättvis i landet med världens största sjukvårdsbudget.

Om än långsamt så verkar saker och ting kanske ändå röra på sig.

Allmänningens tragedi

Rakt över sundet från min hemstad Malmö pågår just nu ett av de största ansträngningarna någonsin för internationellt samarbete, klimatmötet i Köpenhamn. Visst, vill man vara cynisk är det lätt att se egenintresset skina igenom hos alla inblandade: Utvecklingsländerna vill ha mer bistånd för att kunna fortsätta finansiera sina korrupta regimer. De rika länderna vill slippa undan sitt ansvar men delegaterna måste ändå “stå för” ambitiösa mål så att regeringar blir omvalda.

Ändå går det inte att komma ifrån hur mäktigt det är med konferensens skala och magnituden på det problem den tar itu med. Ett problem som alla jordens 6 miljarder människor är involverade i. Ett problem som har potential att rucka hela kontinenters stabilitet. Även om de olika nationsgrupperna skyller mycket på varandra och själva vill komma undan så billigt som möjligt är målsättningen att komma överens. Bara det är häftigt, att idealen är så pass universella att man kan ha en gemensam regelbok.

Jag är själv av uppfattningen att de fossila bränslena inte kommer räcka för att värma upp jorden så mycket som IPCC hävdar. Kjell Aleklett, forskare i energisystem från Uppsala Universitet, skriver i DN Debatt idag hur en av klimatteorins absolut viktigaste premisser är totalt felaktig. När klimatforskare radar upp olika framtidsscenario baseras det på att kol-, oljeproduktion alltid kommer kunna fortsätta att följa den ökade efterfrågan i världen (ett par procent per år). Dock visar övertygande forskning på motsatsen:

• På grund av geologiska begränsningar hos världens oljefält går det inte att öka produktionen av olja från nuvarande nivåer mer än någon enstaka procent. Produktionen kommer istället börja falla inom 10 år.
• Att kolproduktionen maximalt kommer kunna öka 40%.

Oavsett om den politiska viljan finns att avsiktligt begränsa de globala utsläppen kommer de börja sjunka. Det går helt enkelt inte att utvinna bränslet hur snabbt som helst.

Den viktiga frågan är om minskningen kommer att ske snabbt nog för att undvika de feedback-mekanismer som hotar. Som de flesta kanske redan läst finns nämligen risken att om man värmer upp jorden över en viss tröskel börjar stora mängder metan läcka ut från nu nedfrusen tundra. Metan är en väldigt potent växthusgas vars utsläpp i så fall kommer skicka jorden i expressfart mot ytterliggare kraftiga temperaturhöjningar, oavsett vad vi människor gör. Det verkar alltså som om vi får välbehövlig hjälp från naturen att undvika en klimatkatastrof, frågan är bara om det kommer gå snabbt nog. Jag har hittills inte nämnt den energikris vi får på halsen istället, men det har jag ju skrivit om innan.

Trots klimatkonferensens ambitiösa upplägg, namnkunniga deltagarlista och föregående styckes naturliga begränsning är jag pessimistisk när det kommer till bindande åtgärder som skulle kunna göra skillnad. Dels på grund av att befolkningen i vissa länder, läs USA, uppriktigt verkar strunta i resten av världen men också på grund av den ”tragedy of the commons”-mentalitet som så gärna infinner sig.

Tragedy of the commons handlar om den situation som uppstår när flera enskilda aktörer tillsammans har hand om en gemensam resurs. Alla vet att de egentligen borde skära ner på sitt nyttjande men eftersom de inte vet vad de andra har för sig vågar de inte. ”Jag vill ju inte förlora min del av kakan om det gemensamma ändå kommer gå under”, tänker man. Fenomenet uppstår lättare ju fler vi är som delar. Att ta hand om vår atmosfär är alltså den ultimata, svåraste tragedin/utmaningen av alla.

Givetvis hoppas jag att mötet ska gå vägen. Jag hoppas att våra ledare ska våga ge sina land tuffa materiella begränsningar för att rädda samma länders framtida barn. Hjälp att hoppas fick jag häromdagen från oväntat håll – nobelpriskommitén. Årets pris i ekonomi tilldelas nämligen Elinor Ostrom, USA. Hennes forskning om nyttjande av gemensamma resurser handlar på pricken om tragedy of the commons. Och hur, genom historien, gång på gång, enskilda aktörer lagt band på sin egen vinsthunger för allas bästa. Essän om henne, av Göran Greider, finns att läsa här.

Pojk- och flickkö i väntan på att hämta vatten i ett flyktingläger i Pakistan.

Paralleller till Verdun

Jag läser just nu Peter Englunds bok ”Stridens skönhet och sorg”. Genom ögonen på 20 olika personer får vi följa första världskrigets skeende. Där finns den franska infanterister vid västfronten, den brittiska äventyrssoldaten i afrika, den ryska sjuksköterskan, den tyska matrosen på flottans största slagskepp, den italienska alpjägaren. Alla ser de kriget på sitt sätt. Färgar intrycken med sina egna värderingar. Avskyr fienden olika mycket. Samtidigt har de många gemensamma upplevelser: slagfältens likstank, tristessen, kaoset. Känslan av hopplöshet när allt man gör styrs av höga befälhaver långt bort. Sällan får läsaren någon överblick av kriget, så som det finns beskrivet i högstadiets historieböcker. För det mesta får man bara veta så mycket om de stora skeendena som de olika inblandade personerna gör. Vilket på sin höjd innefattar lösa rykten och nationalistisk propaganda.

Av en händelse börjar jag läsa lite om oljetoppen igen. Snubblar över en ny blogg med synnerligen väl underbyggda analyser. Jag läser om IEA:s årsrapport som återigen publicerats, denna gång med än mer nedreviderade produktionsprognoser. Insatta källor gör gällande att IEA satts under press från amerikanska regeringen att inte publicera den mest troliga prognosen, långt mer dyster än den officiella. Motivet sägs vara för att inte skapa panik på världens aktiemarknader och onödigt driva upp ett hamstringsbeteende.

En grupp energiforskare från Uppsala släpper ungefär samtidigt sin version av produktionsprognosen. Ovannämnda bloggare menar att denna är överdriven åt andra hållet. Att om Uppsalagänget har rätt kommer oljeproduktionen år 2010 börja falla dramatiskt, vilket få insatta analytiker går med på. Nåväl, han håller åtminstone med om att framtiden ser allt annat än ljus ut och ritar upp produktionsnivån som en lång platå som inte planar ut förrän 2018 (Not Nirvana, but not the End of the World either). Detta betyder att förrän världsekonomin tar fart igen och efterfrågan börjar öka över denna platå kommer vi inte märka av bristen på ökad oljeproduktion. Men när det väl händer, då kommer konkurrensen om de sista fyndigheterna bli stenhård.

Hade det inte varit för Peter Englunds bok borde denna text gjort mig lugn i sinnet. Istället gör tanken på första världskrigets genomsjuka strider att jag kan dra personliga paralleller till hur det skulle kunna vara så jävla mycket sämre. Med ens blir det otroligt mycket lättare att förstå hur medmänsklighet och fritt tänkande snabbt kan gå förlorade när nationalstater tävlar mot varandra om territorier. I jämförelsen med framtiden, byt ut mot energi.

Om det åtminstone funnits internationella samtal och samarbeten där planer kunnat läggas ut för att göra det bästa av denna tuffa situation. Om världens ledare åtminstone pratat om det kanske opinionen hade kunnat förbereda sig. Risken är nu att nationalstater drar sig inåt när BNP och välfärd minskar.

När stolta generaler på grund av prestige försökte säkra meningslösa skogsdungar i Verdun 1915 kostade det tiotusentals liv. 100 år senare är dagens makthavare så rädda för prestigeförlust att de för en hel generation bakom ljuset för att kunna leva i förnekelsens trygga famn ännu en valcykel.

Hemma igen

Igår eftermiddag landade planet så äntligen på Kastrup efter att jag varit 20 timmar på resande fot. Kommandes över öresundsbron med trötta ögon blickar jag ut över Malmös siluett. Bara ETT högt hus. Motorvägarna med två filer, smalare än vanliga gator i USA, ser nästan gulliga ut. Hur kan denna smurfby vara Sveriges tredje största stad?

Hemma i Ljunghusen äter jag grillat med mamma, pappa och brorsan. Sen sömn. Jetlag inte alls så farlig som jag först trott.

Idag hänger jag med brorsan i Lund. Jag slås av hur ordnat, vackert och stiligt allting är. Hur snygga och modemedvetna alla svenskar är. Jag drar mig till minnes det slitna rummet på Sycamore 14. I jämförelse med Niklas korridorlya bleknar det totalt.

Innan jag åker upp till Umeå igen på lördag tänker jag rösta på miljöpartiet, klippa mig, samt skaffa mig ett jobb (noga räknat är jobbet redan fixat). Sen har jag en lugn och skön sommar framför mig.

Och ja, New York var riktigt grymt.

It’s not rocket science

…tänkte jag när jag bankade in sista tentan igår. Idag blev det raketvetenskap på riktigt när jag, Jens, Christofer och Eric tog oss till Daytons landmärke The Airforce Museum. Folk har tjatat om och rekommenderat mig att gå dit ända sedan jag kom i höstas. Nu, 9.5 månader senare, blev det alltså äntligen av.

Museet ligger på den gamla delen av en flygbas som heter Wright-Patt AirForce Base, bara 10 minuter från skolan. På andra sidan skolan ligger den nya delen som är 17 gånger större, och tydligen en av USAs största flygvapenbaser. Det märks. Varje dag ser jag 3-4 st C-17 transportflygplan komma flygande över vårt bostadsområde. Jag föreställer mig att de är på väg till Irak, Afganistan, eller att de kanske bara är ute och leker. Låter gör de iallafall.

Hursomhelst, museet var ganska imponerande med tre hangarer: andra världskriget, modern tid, samt kalla kriget. Hur coolt det än var att se flygplan konstruerade för att fälla vätebomber, kraftiga nog att ödelägga en stad, blir vi ändå lite less efter ett tag. Vi inser att de flesta flygplan ändå är ganska lika – vingar, cockpit, bomber. I slutet av hela komplexet står en silo med “halvstora” raketer uppradade. Det visar sig vara USAs arsenal av interkontinentala ballistiska missiler, Minutemen. NU snackar vi rocket-science!

B-52 Stratofortress som dom bombade Vietnam med.

Håkan Fitzgerald Kennedy och Christoffer Brezjnev kapprustar.

Besökets behållning är när vi kollar på en informationsfilm om flygvapnets stolthet, Stealthbombaren B-2. Samtidigt som filmen om planets förträfflighet visas på skärmen spelas Bonnie Tylers “I need a hero”. Grubblar fortfarande över vad det är som är så hjältemodigt med att bomba ihjäl folk när man sitter i ett plan som inte går att skjuta ner.

Från det ena till det andra. I höstas översatte jag en norsk artikel om svimning till en forskargrupp på skolan. Som tack för hjälpen får jag ett presentkort på The Greene, ett köpcentrum 20 minuter härifrån. Då det aldrig blivit av att jag använt det passar vi på att göra det idag. Jag och Gisela sätter oss och tar en drink i solskenet samtidigt som ett mysigt coverband spelar amerikanska klassiker. Sen köper vi glass. Slutet gott, allting gott. Trots kärnvapen och ondska.

The Final Helklass

Igår hade vi vår absolut sista application exercise. Innan allt drog igång ställde jag och Jens oss inför hela klassen och tackade allihop för det här året. Jag hade förberett ungefär 15 grejer att säga men kom bara på hälften när jag stod där framme. Adrenalin tror jag det kallas. Jens tog även med sig sin flashiga systemkamera till skolan och det blev en del sköna bilder.

Vår fullsatta föreläsningssal. Lägg märke till mongot på andra raden.

Mitt grymma TBL-lag: Sean, Joanna, Ryan, mongo, Jessie, Karen.

Den lärare som stått för kontinuiteten under läsåret, Dr Paul Koles, hade dagen till ära på sig en blå UMU-slips. Som tack för hans insatser och sköna stil ska han få en specialbeställd present från Sverige. Utan Dr Koles hade tiden här varit mycket mindre meningsfull. Under varje kurs, från hjärna till GI-kanal, är det han som stått för de bästa föreläsningarna och de torraste patologskämten. Ibland händer det att en annan doktor håller en kass föreläsning så att alla nästan somnar. Då sitter Dr Koles på första raden och nickar uppmuntrande för att peppa sin kollega. Som en tribute till honom kommer här en skön anekdot som han drog under pankreas-föreläsningen i måndags:

Ledvärk och Vemod

Idag fick jag, Jens och Christofer kollektivt jätteont i armbågar och axlar efter över en månads idogt quarterbackande. Man kan tycka att vi borde veta bättre och inte tro att man kan vänja sig vid ledinflammation. Det gjorde vi uppenbarligen inte.

Med en vecka kvar till sista organtentan och två veckor till terminstentan börjar det märkas att tiden snart är över. Det är helt löjligt så snabbt det har gått, ibland undrar jag om det ens märks att jag varit här. Ändå vet jag att Ohio har lämnat ett intryck, dock osäkert på vilket sätt. När jag räknar mina sista dagar på campus känner jag mig:

Utmattad efter att ha pluggat hårt i 38 veckor.

Målmedveten när jag tänker på hur lite det är kvar att läsa.

Vemodig av att det snart är dags att lämna alla jag känner.

Rastlös av att snart få komma hem igen.

Whale-castle-mass-un-evening

…ska vi fantamej fira ikväll. Från början planerade vi att ha patriotisk majbrasa och picknick i gräset. Jens hade en idé om att tända eld på ängen i form av hammaren och skäran för att markera socialismens intåg i USA men universitetets segway-polis samt ösregn säger mig att det nog aldrig blir av. Slutar säkert med att vi knatar iväg till närmsta krog, One Eyed Jack, istället.

Apropå socialism har konservativa tv-kanaler som Fox faktiskt varnat för att USA är på väg att bli en socialiststat. För att skrämma upp inte-så-pålästa tittare ställer de frågan, rakt in i kameran: “Do we really want to become Sweden?”

Efter att ha sett det här klippet kan svaret bara bli ett.

Cytokine Storm

Samtidigt som WHO skruvar upp sin varningsnivå för pandemier till steg 4 fortsätter svininfluensan att sprida sig över världen, fall har nu rapporterats i både England och Spanien. I Ohio var det en 9-årig pojke som drabbades men förloppet var inte i närheten så allvarligt som nere i Mexiko och han överlevde utan problem. Än så länge höjer folk alltså inte på ögonbrynen här i Dayton.

Förra inlägget skrev jag att det framförallt var relativt unga personer som dött av sjukdomen. Och att jag inte var orolig för min polares del eftersom han har så bra immunförsvar. Nu verkar det som att det kanske inte skyddar så mycket ändå. Forskning på H5N1, dvs fågelinfluensan, tyder på att ett starkt immunsvar snarare förvärrar symptomen från infektionen. Fenomenet kallas Cytokine Storm.

Cytokiner är proteiner som immunsystemet använder för att reglera kroppens reaktion på en infektion. Beroende på vilken sorts organism som infekterat oss släpper de vita blodkropparna ut olika sorters cytokiner. Detta är viktigt för att kroppen ska kunna anpassa försvaret så att det blir lagom mycket inflammation. Signaleringen är oerhört komplex med negativ och positiv feedback fram och tillbaks.

Precis som alla andra självreglerande system kan cytokinsignaleringen balla ur. Följden blir att immunsvaret blir alldeles för kraftfullt och att långt fler vita blodkroppar än vad som behövs kallas till infektionsplatsen. De skadliga ämnen som cellerna vanligtvis använder sig av för att bekämpa infektioner släpps nu ut i alltför stor mängd.

Om detta händer i lungan kan vävnaden gå sönder så pass mycket att vatten och blod läcker ut i alveolerna. Trots att viruset själv inte hunnit förstöra några celler börjar det bli svårare att andas och till slut kan inte lungorna syresätta blodet längre. På medicinspråk kallas detta för ARDS, acute respiratory distress syndrome.

Det är detta förlopp som sker efter infektion av H5N1 eller SARS och som gör dessa virus så farliga. Annan forskning pekar på att spanska influensans höga dödlighet också berodde på cytokine storm.

Visserligen är det bara spekulationer och fortfarande obekräftat men möjligheten finns att denna mekanism spelar en roll även i detta influensa-utbrott. Att många av de som dött i Mexiko varit både unga och friska skulle i så fall kunna förklaras med att de faktiskt har ett starkt immunförsvar. Då de har fler aktiva immunceller i blodet krävs det mindre för att trigga en överreaktion.

Även om det är skrämmande med luftburna, smittsamma infektioner ska man komma ihåg att långt ifrån alla dör. Spanska sjukans mortalitet beräknas ha legat på 2.5% och då sög ändå sjukvården 1918 ganska kraftigt jämfört med idag.