Hemma igen

Igår eftermiddag landade planet så äntligen på Kastrup efter att jag varit 20 timmar på resande fot. Kommandes över öresundsbron med trötta ögon blickar jag ut över Malmös siluett. Bara ETT högt hus. Motorvägarna med två filer, smalare än vanliga gator i USA, ser nästan gulliga ut. Hur kan denna smurfby vara Sveriges tredje största stad?

Hemma i Ljunghusen äter jag grillat med mamma, pappa och brorsan. Sen sömn. Jetlag inte alls så farlig som jag först trott.

Idag hänger jag med brorsan i Lund. Jag slås av hur ordnat, vackert och stiligt allting är. Hur snygga och modemedvetna alla svenskar är. Jag drar mig till minnes det slitna rummet på Sycamore 14. I jämförelse med Niklas korridorlya bleknar det totalt.

Innan jag åker upp till Umeå igen på lördag tänker jag rösta på miljöpartiet, klippa mig, samt skaffa mig ett jobb (noga räknat är jobbet redan fixat). Sen har jag en lugn och skön sommar framför mig.

Och ja, New York var riktigt grymt.

It’s not rocket science

…tänkte jag när jag bankade in sista tentan igår. Idag blev det raketvetenskap på riktigt när jag, Jens, Christofer och Eric tog oss till Daytons landmärke The Airforce Museum. Folk har tjatat om och rekommenderat mig att gå dit ända sedan jag kom i höstas. Nu, 9.5 månader senare, blev det alltså äntligen av.

Museet ligger på den gamla delen av en flygbas som heter Wright-Patt AirForce Base, bara 10 minuter från skolan. På andra sidan skolan ligger den nya delen som är 17 gånger större, och tydligen en av USAs största flygvapenbaser. Det märks. Varje dag ser jag 3-4 st C-17 transportflygplan komma flygande över vårt bostadsområde. Jag föreställer mig att de är på väg till Irak, Afganistan, eller att de kanske bara är ute och leker. Låter gör de iallafall.

Hursomhelst, museet var ganska imponerande med tre hangarer: andra världskriget, modern tid, samt kalla kriget. Hur coolt det än var att se flygplan konstruerade för att fälla vätebomber, kraftiga nog att ödelägga en stad, blir vi ändå lite less efter ett tag. Vi inser att de flesta flygplan ändå är ganska lika – vingar, cockpit, bomber. I slutet av hela komplexet står en silo med “halvstora” raketer uppradade. Det visar sig vara USAs arsenal av interkontinentala ballistiska missiler, Minutemen. NU snackar vi rocket-science!

B-52 Stratofortress som dom bombade Vietnam med.

Håkan Fitzgerald Kennedy och Christoffer Brezjnev kapprustar.

Besökets behållning är när vi kollar på en informationsfilm om flygvapnets stolthet, Stealthbombaren B-2. Samtidigt som filmen om planets förträfflighet visas på skärmen spelas Bonnie Tylers “I need a hero”. Grubblar fortfarande över vad det är som är så hjältemodigt med att bomba ihjäl folk när man sitter i ett plan som inte går att skjuta ner.

Från det ena till det andra. I höstas översatte jag en norsk artikel om svimning till en forskargrupp på skolan. Som tack för hjälpen får jag ett presentkort på The Greene, ett köpcentrum 20 minuter härifrån. Då det aldrig blivit av att jag använt det passar vi på att göra det idag. Jag och Gisela sätter oss och tar en drink i solskenet samtidigt som ett mysigt coverband spelar amerikanska klassiker. Sen köper vi glass. Slutet gott, allting gott. Trots kärnvapen och ondska.

The Final Helklass

Igår hade vi vår absolut sista application exercise. Innan allt drog igång ställde jag och Jens oss inför hela klassen och tackade allihop för det här året. Jag hade förberett ungefär 15 grejer att säga men kom bara på hälften när jag stod där framme. Adrenalin tror jag det kallas. Jens tog även med sig sin flashiga systemkamera till skolan och det blev en del sköna bilder.

Vår fullsatta föreläsningssal. Lägg märke till mongot på andra raden.

Mitt grymma TBL-lag: Sean, Joanna, Ryan, mongo, Jessie, Karen.

Den lärare som stått för kontinuiteten under läsåret, Dr Paul Koles, hade dagen till ära på sig en blå UMU-slips. Som tack för hans insatser och sköna stil ska han få en specialbeställd present från Sverige. Utan Dr Koles hade tiden här varit mycket mindre meningsfull. Under varje kurs, från hjärna till GI-kanal, är det han som stått för de bästa föreläsningarna och de torraste patologskämten. Ibland händer det att en annan doktor håller en kass föreläsning så att alla nästan somnar. Då sitter Dr Koles på första raden och nickar uppmuntrande för att peppa sin kollega. Som en tribute till honom kommer här en skön anekdot som han drog under pankreas-föreläsningen i måndags:

Ledvärk och Vemod

Idag fick jag, Jens och Christofer kollektivt jätteont i armbågar och axlar efter över en månads idogt quarterbackande. Man kan tycka att vi borde veta bättre och inte tro att man kan vänja sig vid ledinflammation. Det gjorde vi uppenbarligen inte.

Med en vecka kvar till sista organtentan och två veckor till terminstentan börjar det märkas att tiden snart är över. Det är helt löjligt så snabbt det har gått, ibland undrar jag om det ens märks att jag varit här. Ändå vet jag att Ohio har lämnat ett intryck, dock osäkert på vilket sätt. När jag räknar mina sista dagar på campus känner jag mig:

Utmattad efter att ha pluggat hårt i 38 veckor.

Målmedveten när jag tänker på hur lite det är kvar att läsa.

Vemodig av att det snart är dags att lämna alla jag känner.

Rastlös av att snart få komma hem igen.

Whale-castle-mass-un-evening

…ska vi fantamej fira ikväll. Från början planerade vi att ha patriotisk majbrasa och picknick i gräset. Jens hade en idé om att tända eld på ängen i form av hammaren och skäran för att markera socialismens intåg i USA men universitetets segway-polis samt ösregn säger mig att det nog aldrig blir av. Slutar säkert med att vi knatar iväg till närmsta krog, One Eyed Jack, istället.

Apropå socialism har konservativa tv-kanaler som Fox faktiskt varnat för att USA är på väg att bli en socialiststat. För att skrämma upp inte-så-pålästa tittare ställer de frågan, rakt in i kameran: “Do we really want to become Sweden?”

Efter att ha sett det här klippet kan svaret bara bli ett.

Cytokine Storm

Samtidigt som WHO skruvar upp sin varningsnivå för pandemier till steg 4 fortsätter svininfluensan att sprida sig över världen, fall har nu rapporterats i både England och Spanien. I Ohio var det en 9-årig pojke som drabbades men förloppet var inte i närheten så allvarligt som nere i Mexiko och han överlevde utan problem. Än så länge höjer folk alltså inte på ögonbrynen här i Dayton.

Förra inlägget skrev jag att det framförallt var relativt unga personer som dött av sjukdomen. Och att jag inte var orolig för min polares del eftersom han har så bra immunförsvar. Nu verkar det som att det kanske inte skyddar så mycket ändå. Forskning på H5N1, dvs fågelinfluensan, tyder på att ett starkt immunsvar snarare förvärrar symptomen från infektionen. Fenomenet kallas Cytokine Storm.

Cytokiner är proteiner som immunsystemet använder för att reglera kroppens reaktion på en infektion. Beroende på vilken sorts organism som infekterat oss släpper de vita blodkropparna ut olika sorters cytokiner. Detta är viktigt för att kroppen ska kunna anpassa försvaret så att det blir lagom mycket inflammation. Signaleringen är oerhört komplex med negativ och positiv feedback fram och tillbaks.

Precis som alla andra självreglerande system kan cytokinsignaleringen balla ur. Följden blir att immunsvaret blir alldeles för kraftfullt och att långt fler vita blodkroppar än vad som behövs kallas till infektionsplatsen. De skadliga ämnen som cellerna vanligtvis använder sig av för att bekämpa infektioner släpps nu ut i alltför stor mängd.

Om detta händer i lungan kan vävnaden gå sönder så pass mycket att vatten och blod läcker ut i alveolerna. Trots att viruset själv inte hunnit förstöra några celler börjar det bli svårare att andas och till slut kan inte lungorna syresätta blodet längre. På medicinspråk kallas detta för ARDS, acute respiratory distress syndrome.

Det är detta förlopp som sker efter infektion av H5N1 eller SARS och som gör dessa virus så farliga. Annan forskning pekar på att spanska influensans höga dödlighet också berodde på cytokine storm.

Visserligen är det bara spekulationer och fortfarande obekräftat men möjligheten finns att denna mekanism spelar en roll även i detta influensa-utbrott. Att många av de som dött i Mexiko varit både unga och friska skulle i så fall kunna förklaras med att de faktiskt har ett starkt immunförsvar. Då de har fler aktiva immunceller i blodet krävs det mindre för att trigga en överreaktion.

Även om det är skrämmande med luftburna, smittsamma infektioner ska man komma ihåg att långt ifrån alla dör. Spanska sjukans mortalitet beräknas ha legat på 2.5% och då sög ändå sjukvården 1918 ganska kraftigt jämfört med idag.

Svininfluensa

Igår läste jag på DN om svininfluensan som nu har slagit till mot Mexiko. Två minuter senare snackar jag med Zet på facebook. Det visar sig att han är fast i självaste Mexico City, epidemins epicentrum. Zet gillar inte att stirra upp sig i onödan och verkar ta det rätt bra men tydligen är resten av staden totalt vettskrämd. Alla stadens 30 000 skolor och universitet har stängt och få människor vågar sig ut på gatorna. Två av Zets kompis kompisar har blivit satta i karantän för att de har influensa (dock oklart om det är av svin-typ).

Som krydda på moset verkar det vara en extra virulent stam som härjar den här gången, många av de som dött har varit mellan 25-45 år. Tack och lov vet jag att Zet har svinbra immunförsvar så jag tror nog han ska klara sig.

Eftersom jag vill hålla mig uppdaterad (wikipedia är riktigt bra) hur det går för min kära vän nere i centralamerika följer jag nyhetsuppdateringarna ganska troget. För tio minuter sen läser jag att bekräftade fall av svin-influensan nu kommit till USA. Bara fem stater är dock drabbade: New York, Texas, Kalifornien, Kansas och… Ohio.

Fattas bara att oroligheterna sprider sig till paniklandet nr 1 också.

Så här såg det ut i Oakland 1918 när spanska influensan kom till stan, totalt dog 40 miljoner över hela världen.

Pregnancy Termination

På schemat i morse stod det ”case discussion – pregnancy termination”. Efter att ha varit i södra Ohio i nio månader nu vet jag hur otroligt kontroversiellt detta ämne är. Det finns ingen fråga som rör upp lika starka känslor som abort.

Nere på skolan delas klassen upp i fyra grupper med ca 20 personer i varje. Jag och Jens inte står med på listan så vi väljer den grupp där vi tror det kommer bli hetast diskussion. Det visar sig att vår grupp har blandad uppsättning studenter med vitt skilda värderingar. En del tycker att abort är okej, andra tycker att det är okej i vissa sammanhang och två ”religiöst uppfostrade” killar är helt emot. De anser att mänskligt liv börjar i och med befruktningen av ägget vilket innebär att fostret har samma rättigheter som vilken människa som helst. De anser inte att man som förälder eller läkare har rätt att ge liv olika värde och att abort är det värsta folkmordet i mänsklighetens historia.

Första caset handlar om ett gift par som sedan tidigare har fått ett barn med Cystisk Fibros, en genetisk sjukdom som gör att halsens slem blir så visköst att det inte kan transportera bort bakterier som det ska. Detta ökar risken för lunginflammation vilket barnet även dog av vid fem års ålder. Även om de flesta CF-patienter brukar leva längre än så är det ändå rimligt att säga att man föds till ett besvärligt liv fyllt med lidande.

Föräldrarna är oroliga för att sjukdomen ska drabba deras nästa barn och frågar oss som fiktiva läkare vad man kan göra för att undvika det. Ett alternativ är att göra fosterdiagnostik och utifrån resultatet besluta ifall man ska göra abort eller inte. Handledaren som håller i diskussionen är Dr Fernandez, en katolsk barnläkare som publicerat många artiklar om varför abort är fel. Hans närvaro hämmar diskussionen ganska rejält och det blir mest att konservativa värderingar kommer fram.

Nästa case handlar om en 14-årig tjej som blivit gravid efter en våldtäkt. Enligt lagen i Ohio är hon i egenskap av minderårig tvungen att informera sina föräldrar innan hon får göra abort. Våra handledare är här en advokat, en psykolog och en läkare. Någon frågar om vad man som läkare i en konservativ stat gör om patienten hotar med att ”ta saken i egna händer” hellre än att berätta för föräldrarna.  En av handledarna svarar att det är ett tecken på psykisk instabilitet och att tvångsomhändertagande kan bli aktuellt. Jag trillar nästan av stolen.

Tredje caset handlar om en 21-årig student som äter p-piller men som ändå råkat bli gravid. Eftersom hon vill plugga medicin och inte tycker att ett barn passar in i hennes liv just nu vill hon därför göra abort. Invändningen att det i så fall bara är att adoptera bort barnet tycker jag håller ganska bra. Problemet är att kvinnan då måste gå nio månader med ett oönskat barn i magen. Vilket hon inte vill. Det är i frågor som dessa som allting ställs på sin spets. Är kvinnans autonomi viktigare än fostrets rätt till att leva?

Det går att skriva långt om varför det ena eller det andra är rätt. Jag tänker inte försvara varenda invändning som finns utan nöjer mig med följande kortfattade förklaring varför jag tycker att autonomi > foster:

Ett foster kan inte leva utanför kvinnans livmoder och kan under den första trimestern inte känna smärta eller vara vid medvetande. Det är alltså fysiskt oförmöget att bry sig huruvida det får fortsätta leva eller inte, egenskaper som kännetecknar en individ vars rättigheter är viktiga att försvara. Däremot är fostret en potentiell person som efter ett tag kommer att tillägna sig alla dessa egenskaper. Frågan är alltså om potentiella personer har samma rättigheter som levande personer? Jag kan inte komma på någon anledning till att det skulle vara så. Om det vore så, borde inte i så fall alla skaffa så många barn som möjligt?

Ju äldre fostret blir, desto större rättigheter får det. Under den tredje trimestern tycker jag inte att man ska tillåta abort om inte moderns liv är i fara, då känner fostret både smärta och är vid medvetande.

Det sista caset handlar om ett foster vars lunga är så underutvecklat att det med 100% chans kommer dö efter förlossningen. Den kristet konservativa ståndpunkten är som följer: ”fostret borde åtminstone få se dagens ljus innan det dör”. Min åsikt: Det är 1/5000 risk att mamman dör av förlossningen. Barnet kommer dö hur som helst. Låt mamman göra vad hon vill.

Over and out.

Utflykt

Den trettonde maj åker jag, Jens, Lina och Christofer till New York. Jag har varit där en gång precis innan skolan började i augusti men då var jag lite för jetlaggad/väck i skallen för att verkligen kunna uppskatta allt. Den här gången kommer peppning och form vara på topp. Vi har bokat boende på billigaste stället på hela Manhattan: Candy Hostel, $17/natt.

Det finns en stor chans att du som läser just nu har varit i New York tidigare. Enligt dig, finns det något speciellt upptåg som man bara måste göra? Vi kommer att ha fyra dagar på oss. Jag förlitar mig helt på din hjälp. Tack.

NU LIGGER BOLLEN HOS DIG

Spikar

I morse hade vi en föreläsning om prolaktinom, en speciell sorts tumör i hypofysen som utsöndrar ett hormon som sätter igång produktion av bröstmjölk. Behandlingen går antingen ut på att operera bort tumören eller att ta ett läkemedel som hämmar hormonets utsöndring. Vad är då bäst? Vilket blir man friskast av?

Det beror på vem man frågar. Medicinare tar helst det säkra före det osäkra och börjar med piller. Neurokirurger, å andra sidan, rekommenderar oftast operation. Eller som vår föreläsare uttryckte det:

”If you have a hammer, you see nails everywhere.”

Citatet fick mig att tänka på en essä av Aase Berg jag läste på dn.se för några veckor sedan. Hur läkemedelsföretag har börjat satsa pengar på att få oss att känna oss sjuka, ”att se spikar överallt”. Mänskliga tillstånd som blyghet eller melankoli definieras om till social fobi eller lätt depression. Vilket gör att man kan skriva ut recept och att företagen tjänar pengar. Utifrån ett antal böcker om läkemedelsindustrin drar Berg slutsatsen att det är marknaden som skapat de behov som gör oss olyckliga:

”…samtidigt som läkemedelsföretagen med sin forskning och utbildning verkligen hjälper svårt sjuka människor suger de i allt högre grad cash ur marknadsekonomins genomgripande manipulation av människans existentiella grundvalar.”

När man står med lösningen i handen blir man mer benägen att se problem även där de inte finns. Ordet medikalisering, att förklara och lösa sociala problem med hjälp av biomedicinska modeller, ligger nära till hands. Men om pillret faktiskt funkar då? Att lindra smärtan hos individer som mår dåligt kan inte vara fel i sig. Snarare då i att man blundar för vad som verkligen är på tok. Att när vi gör oss av med tillstånd som depression med hjälp av piller slipper vi ta itu med de strukturella problem som lett till epidemin från början.

Jag köper alltså att det kan vara dåligt att med hjälp av piller sopa sociala problem under mattan.  Men jag köper inte att marknadsekonomin är rätt syndabock.

För att medikaliseringen ska vara marknadens fel måste fenomenet vara något nytt, något som uppstått efter vi började leva i ett konsumtionssamhälle (som är dåligt av andra anledningar). Så tycker inte jag det verkar vara. Människan har alltid försökt fly från sin ångest med hjälp av aktiva substanser. Alkohol, tobak och opium har funnits med oss under flera tusen år. Oavsett om styrelseskicket kallats feodalism eller kommunism har människan velat döva sitt lidande på enklast möjliga sätt.

Skillnaden, som jag ser det, är att bieffekterna idag inte är lika förödande. För hundra år sedan var vi tvungna att välja mellan ångest nu, eller alkoholism sen. Nu står valet istället mellan ångest nu, eller dåsighet sen.

Paradoxalt nog är det kanske denna förbättring som är problemet. När det finns ett långsiktigt godtagbart alternativ, pillerknaprande, blir det lättare att strunta i lösa problemen på allvar. Och det blir samtidigt lättare att fly undan konflikter med hänvisningar till inre kausala förlopp. Allt andra människor säger går att relativisera med en psykologisk förklaring. Att höra något jobbigt kan avvisas med att personen som sa det ”är deppig, ser fel i allt och bara gnäller”. I svallvågorna från denna subjektivism breder individualismen ut sig. Det finns inte längre någon anledning engagera sig, förutom om det känns bra. Här håller jag verkligen med Berg:

”Är det verkligen detta vi vill bli: ett gäng katatoniker med bortmedicinerat samhällshat och rätt till ett häftigt kök?”