Motsatt sammanträffande

I december förra året skrev jag ett inlägg om allmänningens tragedi, tragedy of  the commons, kort sammanfattad med följande situation: Många bönder har obegränsad rätt att låta sina kossor beta på den gemensamma ängen. Av rädsla att de andra böndernas kossor ska beta upp ängen försöker varje bonde maximera sitt uttag. Resultatet blir det som alla fruktar, överbetning och att ängen förstörs. Berättelsen illustrerar svårigheterna med att ta hand om gemensamma resurser.

Ungefär i samma veva köpte jag Ellinor Ostroms bok Allmänningen som samhällsinstutition som tar upp exakt detta problem och visar på fallstudier där detta problem har blivit löst. Låter ju interesting enough. Dock bjöd det kommande halvåret på så stora doser annan akademisk text att det blev aldrig av att jag läste boken.

Istället signade jag upp mig på att skriva ett arbete om internationella patent på läkemedel. Målet var att studera hur patent sporrar till forskning och samtidigt leder till att fattiga människor hindras från att bli friska. Argument skulle jämföras och slutsatser dras. Tyvärr har jag inte hunnit komma så långt ens på detta projekt.

Med utgångspunkt från wikipedia surfar jag in i ett bekant begrepp, tragedy of the anticommons, alltså motsatsen till allmänningens tragedi.

Tydligast märks ”tragedin” inom den biomedicinska forskningen.

Innan ett läkemedel når oss har det ofta skett omfattande patentverksamhet. Från universitetsforskarnas grundforskning på cellreceptorer till företagens fokuserade utvecklingsarbete patenteras i princip varenda upptäckt.

Resultatet blir att det i slutändan krävs godkännande och licens från varje aktör i hela kedjan för att kunna ta fram en användbar slutprodukt. I den skog som patent och licensdjungeln då blir hämmas innovation genom att det sällan går att komma överens med alla samtidigt.

På annat håll upptäcker jag den äkta tragedi som uppstår när kopior på HIV-mediciner inte kan användas för att ett företag drivit igenom patenträttigheter i det sjukdomsdrabbade landet.

Kort slutsats: Patent gör så att folk dör i onödan. Samtidigt leder det till att färre läkemedel når marknaden. Logisk fråga: Varför i helvete har vi då kvar så stark patenträtt för?

Att poängsätta och jämföra

Är i Göteborg över helgen. Söndagen efter midsommarafton står gågatorna tomma men jag har hittat ett gediget fik. Det enda som är öppet dessutom.

För ett år sen var jag nyss hemkommen från mitt amerikanska utbytesår. Då mina tankar tenderar att gå minst 6 månader fram i tiden började jag planera för det projektarbete som skulle göras andra halvan av höstterminen. Samtidigt läste jag en del texter av en amerikansk kirurg, Atul Gawande. Bland annat skrev han om ett poängsystem som använts inom obstetriken i snart 60 år, the Apgar Score.

En Apgar Score ligger mellan 0 och 10 poäng. Faktorer som andning, puls, hudfärg och motorik ger poäng så att ett nyfött barn i perfekt skick får 10 poäng och ett mycket medtaget barn får 0. Poängen blir som en kvantifiering av en annan ganska godtycklig bedömning: Hur bra mår barnet?

Det var från denna beprövade poängskala som Gawande och hans kollegor tog inspiration från när de utvecklade kirurgins Apgar, The Surgical Apgar Score. Baserat på den kirurgiska patientens lägsta blodtryck, lägsta puls och blodförlust under operation kan man med hjälp av en tabell räkna ut en poäng mellan 0 och 10. I likhet med obstetrikens Apgar innebär höga poäng en god prognos och låga poäng förhöjd risk för komplikation.

Det jag fascinerades över var hur det med hjälp av detta nya poängsystem räckte med bara tre enkla variabler för att få en relativt god uppfattning över patientens tillstånd efter operation. Men med skillnaden att det både går att kommunicera och är reproducerbart. Därför valde jag att göra mitt projekt som en studie av the Surgical Apgar Score på sjukhuset i Umeå.

Under åtta veckor gick jag omkring och samlade in 236 operationsjournaler från lika många operationer. När uppföljningsperioden på 30 dagar tagit slut analyserade jag min data, fick ett resultat samt skrev en preliminär rapport. Efter en termins väntan på svar från etisk prövning samt ytterligare journaler från andra norrländska sjukhus kunde jag så förra veckan börja fila ihop slutversionen av texten.

Varför skriver jag då om mitt projekt här på siamesen?

För att jag både tycker att det är meningsfullt. Och inte.

Det meningsfulla med mitt projekt är att det kanske i viss mån kan fylla en lucka i omhändertagandet av några av sjukhusets svagaste patienter – de som nyss blivit opererade. Tvivlet har sin grund i futtigheten. Samtidigt dör och lider miljontals människor i sjukdomar som samhällen orsakat och underblåser. Sjukdomar som kan utrotas bara med hjälp av rättvisa, jämlikhet, bättre bevattning, mer stabila skolsystem.

Tvivlet sammanfattas med bilden av en man som försöker ösa vatten med hjälp av en tesked ur en sjunkande eka. Det finns visserligen ett större öskar. Men det är jättestort, smitt i solitt stål och allt för tungt att lyfta.

Apropå att jag sitter på ett öresundståg utanför Halmstad när detta inlägg publiceras.

Det vinnande laget

Livet tuggar på som vanligt. Gamla inlägg om hotande samhällsomställningar till trots. Ena dagen lär jag mig om vilken ordning man sätter in blodtrycksmediciner till patienter i primärvården. Nästa dag, närmare bestämt ikväll, går jag på en föreläsning om HIV och AIDS. En entusiastisk infektionsläkare från Södersjukhuset i Stockholm brinner när han talar om HIV-sjukdomens fasor. Han exploderar nästan när han beskriver hur vetenskapen på bara 20 år tagit fram läkemedel som med hög effektivitet bromsar sjukdomsförloppet totalt.

Efter halva föreläsningen kommer han in på framtidsprojektioner. Det verkar som om antalet smittade varje år håller på att minska – att insjuknandet har nått en peak. En orsak tros vara ökad medvetenhet och mindre riskbeteende. Men också att epidemin, som alla epidemier, tappar fart av sig själv. I takt med att fler smittas mättas befolkningen med sjukdomen och sannolikheten för viruset att träffa på en frisk individ sjunker. Då går incidensen, antalet nya fall per år, ner. Jämfört med uppgångsfasen i slutet av 1900-talet, när fler och fler smittades varje år, blir det som en omvänd spegelbild.

I en värld där 33 miljoner människor lever med en sjukdom som är totalt invalidiserande och dödlig inom 10 år letar man gärna efter ljuspunkter. En sorts ljuspunkt kan vara positiva framtidsscenarion. Hopp om att tillvaron är på väg i positiv riktning ger kraft att lägga ner möda och energi på det som är jobbigt just nu. Vi får ett kollektivt mål att satsa på, något fint alla vet att alla vill ha. Det blir lättare att ge upp sin egen egoism när det ser ut som att alla andra rör sig mot något bra.

Med oljetoppen är det lite tvärtom. Här har vi istället något dåligt alla vet att ingen vill ha. Vi vill inte ha mindre energi som gör att vi måste leva liv med mindre frihet och sämre välfärd. Vi vill inte tvingas ransonera bensin och möjlighet till transport när som helst. När vi med näppe kan hantera att dela på en relativt stor kaka fasar vi över hur det måste vara att dela på en kaka som krymper.

Jag tror att detta är en av anledningarna till att det pratas så lite om oljetoppen. Vem vill satsa på ett lag (läs samhälle) som är dömt att förlora? Hellre då låtsas som att vi alla bara får det bättre och bättre.

Andra är så klartänkta att de inser fakta. Men drar slutsatsen att det inte är lönt att anstränga sig. För allting kommer ju ändå gå åt skogen. Båda alternativen bär på premissen att saker bara är värda att göra om den långsiktiga effekten blir positiv. Att man ska få ut mer än vad man satsade. En slags kapitalism generaliserad till lidande och lycka. Det ska gå att förutsäga vad konsekvensen blir av mitt handlande. Om denna är otydlig eller drar åt det negativa hållet vågar jag inte agera.

Vi borde kunna bättre än så. Vi borde kunna luta oss mot något gemensamt hämtat från något annat än företagsekonomi. Själv tänker jag att mentala regler – principer,  brukar vara rätt hållbara.  Att alltid sträva mot kvalitet eller att alltid sträva efter rättvisa står inte och faller med röriga konsekvenssamband och nyttokalkyler. Principer står fast hur tufft det än blir:

”So use all that is called Fortune. Most men gamble with her, and gain all, and lose all, as her wheel rolls. But do thou leave as unlawful these winnings, and deal with Cause and Effect, the chancellors of God. In the Will work and acquire, and thou hast chained the wheel of Chance, and shalt sit hereafter out of fear from her rotations. A political victory, a rise of rents, the recovery of your sick, or the return of your absent friend, or some other favorable event, raises your spirits, and you think good days are preparing for you. Do not believe it. Nothing can bring you peace but yourself. Nothing can bring you peace but the triumph of principles.”

-Ralph Waldo Emerson, sista stycket av essän Self Reliance

Hispaniolas Vägval

Civilisationens fernissa har aldrig varit tunnare. Inte ordagrant men med exakt samma innebörd har jag under veckan sett denna mening på två olika ställen. Den första texten handlar om hur Haitis försvagade samhälle inte hade en chans att stå emot det akuta kaos som utmynnade från jordbävningen. Hur de back-up system som normalt finns i andra länder saknats. Så när de svaga band som hjälpligt upprätthåller status-quo går av finns ingenting som kan stoppa plundringarna och våldet.

Den andra texten handlar om filmatiseringen av Cormac McCarthys bok The Road som jag läste sommaren innan Dayton. Längs ödsliga vägar i ett dött landskap efter en okänd global katastrof vandrar huvudpersonerna: Mannen, och hans son, Pojken. Det finns ingenstans att gå. Maten är slut. Under den kalla, gråa solen går ingenting att odla längre. De fåtal människor som är kvar domineras av människoätande gäng. Således en dystopi utan dess like. Finns det ens någonting att leva för?

I fungerande samhällen finns lagar och förväntningar på ”rätt” sorts beteende. Vetskapen att om man bara håller sig inom dessa ramar gör  att alla tjänar på det. Dessa tysta överenskommelser gör att man i viss mån vågar lita på sin granne. Även om hans vetemjöl tar slut kommer han inte slå in dörren och äta upp dig. Det är helt enkelt inte OK.

När samhälle övergår i anarki vet man plötsligt inte hur andra människor kommer bete sig. Man kan inte längre räkna med att andra människor inte är ute efter att ha ihjäl en. Av rädsla tar man själv till samma taktik. Skräcken blir den universella lag som alla kan rätta sig efter, våld och hot de enda sätt att få sin vilja igenom.

Kort sagt: Vi bör aldrig låta det gå så långt.

Att jordbävningen skedde i just Haiti medför fler kopplingar. Framförallt till Jared Diamonds bok Collapse – how societies choose to fail or succeed.

Collapse handlar om civilisationer i historien som gått under eller lyckats beroende på hur de skött sina naturresurser. Med denna kavalkad av dåliga och goda exempelsamhällen kontrasteras de två vägar som mänskligheten kan gå. Istället för att grotta ner sig i ekologisk determinism, att vi inte har någon makt över samspelet med naturen, fokuserar Diamond på det val som faktiskt finns.

Ön Hispaniola i Karibien är ett av de tydligaste exemplen. Redan från luften ser man tydligt att det handlar om två länder. Medan de östra två tredjedelarna, Dominikanska republiken, domineras av tät skog och välfungerande jordbruk är den västra tredjedelen, Haiti, helt kal med bara 2% skog. Om man sedan landar och börjar undersöka andra samhällsindikatorer ser man samma sak . Dominikanska republiken har tillväxt, skaplig BNP, hyfsad utbildning och självständig sjukvård. Även om korruptionen är ett problem når den inte närheten till hur det är i Haiti, den västra hemisfärens fattigaste land. Både tuberkulos och AIDS får här fotfäste som ingen annanstans och sjukvården är helt beroende av internationella hjälpinsatser (nu snackar jag alltså pre-jordbävning).

Anmärkningsvärt då att förhållandet mellan länderna en gång varit det exakt motsatta. Det var Haiti som var Frankrikes juvelkoloni i Karibien med superhög avkastning från sina bomullsplantager. Det var Dominikanska republiken som inte ansågs tillräckligt lönsam i sina spanska ägares ögon. Med hjälp av pengar från Frankrike importerades väldigt stora mängder slavar till Haiti som började avverka all skog på västra Hispaniola. En överexploatering som till slut kommer köra jordbruket totalt i botten – utan träd att binda jordens toppskikt eroderas nämligen all odlingsbar bort. När fransmännen lämnar över kolonin till sina innevånare 1823 belastas naturen så mycket att inom 150 år kommer bara öken finnas kvar.

På andra sidan ön får befolkningen växa långsammare. Tillsammans med diktatoriskt tillsatta regnskogsprogram gör den mer måttliga tillväxten av jordbruket att naturen alltid hinner återhämta sig. Än idag oroar sig ingen för att Dominikanska republiken inte ska kunna producera sin mat. Det finns till och med plats för export av kaffe.

Poängen är inte att befolkningen på Hispaniola hade ett val. I makten har det alltid antingen suttit europeiska regeringar eller maktfullkomliga diktatorer. Nej, poängen är att ekologisk determinism INTE är självklar, att civilisationer INTE är dömda att följa EN väg. Att det finns alternativ som skiljer sig åt, oändligt mycket.

Naturkatastrofer sker varje år. När de skrapar bort civilisationens tunna skikt blottas en av våra största rädslor – att behöva leva ensamma i ett samhälle där ingen går att lita på. I kampen för överlevnad måste man ju rationalisera bort både moral och godhet.

Eller? Läs The Road.

Triagering

I somras jobbade jag som undersköterska på Malmös akutmottagning och under de senaste veckornas julledighet har jag kommit tillbaks för att jobba igen. Det bästa med att vara där är alla underliga människor man får möta, alla spektakulära livsöden man får en liten glimt av. Oavsett hur rik eller fattig, snygg eller ful man är blir ju alla sjuka till slut. Och får berätta om sina problem i receptionen. Får sina vitalparametrar kontrollerade, sina blodprover tagna och sin läkarbedömning skriven.

Resultat: ett grovt tvärsnitt av en stads bekymmer och krämpor.

Många får vänta nästan olidligt länge, oftast på grund av att mer sjuka patienter knutit upp alla personalresurser. För oavsett socioekonomisk status prioriteras alla efter samma enkla princip, att sjukast går först.

Hemma i Umeå går jag en kvällskurs i internationell hälsa där sambandet mellan ekonomiskt välstånd och folkhälsa är en central del. Vi får lära oss att fattiga länder saknar resurser för att kunna ge sin befolkning den mest basala vård. För att inte tala om mer avancerad dito – när ett lands årliga sjukvårdsbudget uppgår till $8/person känns det rätt meningslöst att köpa in bromsmediciner mot AIDS för $200/patientår.

Triage är den process som patienterna går igenom när de blivit inkallade från väntrummet. Syftet är att utesluta livshotande tillsånd och prioritera patienter med avseende på hur illa däran de är. Målet är att rangordna patientfallen så att de problem som utan behandling leder till irreversibla skador behandlas först. Därefter kan man ta itu med mindre akuta fall. Det är ett system sprunget ur problemet med begränsade resurser som svarar på frågorna: Hur minskar man lidandet hos en grupp människor så effektivt som möjligt? Var gör sjukvårdens underbemannade personal mest nytta?

En extrapolering av ovanstående frågor för hela världens befolkning ger oss svaret att vi först borde ta hand om de länder vars befolkning är absolut sjukast. Med små insatser får vi då mycket hälsa tillbaks. Alternativet är att hela samhällen att ramla neråt i onda spiraler av sjukdom, försämrad produktivitet, mer våld och mindre utbildning. Flera länder står nu på randen av kollaps, hotade av AIDS-epidemins skoningslösa framfart.

200 dollar för ett år av hälsa må vara mycket i Botswana men är det inte hos oss. På svenska sjukhus spenderas dagligen 100-faldigt mer för att förlänga ett gammalt liv plågat av terminala sjukdomar bara ett par veckor. Enligt triagets principer hade de pengarna nog gjort mer skillnad någon annanstans.

Samtidigt, på julafton, går Obamas sjukvårdsreform igenom även omröstningen i senaten. Den om något kommer verkligen göra vården mer rättvis i landet med världens största sjukvårdsbudget.

Om än långsamt så verkar saker och ting kanske ändå röra på sig.

Allmänningens tragedi

Rakt över sundet från min hemstad Malmö pågår just nu ett av de största ansträngningarna någonsin för internationellt samarbete, klimatmötet i Köpenhamn. Visst, vill man vara cynisk är det lätt att se egenintresset skina igenom hos alla inblandade: Utvecklingsländerna vill ha mer bistånd för att kunna fortsätta finansiera sina korrupta regimer. De rika länderna vill slippa undan sitt ansvar men delegaterna måste ändå “stå för” ambitiösa mål så att regeringar blir omvalda.

Ändå går det inte att komma ifrån hur mäktigt det är med konferensens skala och magnituden på det problem den tar itu med. Ett problem som alla jordens 6 miljarder människor är involverade i. Ett problem som har potential att rucka hela kontinenters stabilitet. Även om de olika nationsgrupperna skyller mycket på varandra och själva vill komma undan så billigt som möjligt är målsättningen att komma överens. Bara det är häftigt, att idealen är så pass universella att man kan ha en gemensam regelbok.

Jag är själv av uppfattningen att de fossila bränslena inte kommer räcka för att värma upp jorden så mycket som IPCC hävdar. Kjell Aleklett, forskare i energisystem från Uppsala Universitet, skriver i DN Debatt idag hur en av klimatteorins absolut viktigaste premisser är totalt felaktig. När klimatforskare radar upp olika framtidsscenario baseras det på att kol-, oljeproduktion alltid kommer kunna fortsätta att följa den ökade efterfrågan i världen (ett par procent per år). Dock visar övertygande forskning på motsatsen:

• På grund av geologiska begränsningar hos världens oljefält går det inte att öka produktionen av olja från nuvarande nivåer mer än någon enstaka procent. Produktionen kommer istället börja falla inom 10 år.
• Att kolproduktionen maximalt kommer kunna öka 40%.

Oavsett om den politiska viljan finns att avsiktligt begränsa de globala utsläppen kommer de börja sjunka. Det går helt enkelt inte att utvinna bränslet hur snabbt som helst.

Den viktiga frågan är om minskningen kommer att ske snabbt nog för att undvika de feedback-mekanismer som hotar. Som de flesta kanske redan läst finns nämligen risken att om man värmer upp jorden över en viss tröskel börjar stora mängder metan läcka ut från nu nedfrusen tundra. Metan är en väldigt potent växthusgas vars utsläpp i så fall kommer skicka jorden i expressfart mot ytterliggare kraftiga temperaturhöjningar, oavsett vad vi människor gör. Det verkar alltså som om vi får välbehövlig hjälp från naturen att undvika en klimatkatastrof, frågan är bara om det kommer gå snabbt nog. Jag har hittills inte nämnt den energikris vi får på halsen istället, men det har jag ju skrivit om innan.

Trots klimatkonferensens ambitiösa upplägg, namnkunniga deltagarlista och föregående styckes naturliga begränsning är jag pessimistisk när det kommer till bindande åtgärder som skulle kunna göra skillnad. Dels på grund av att befolkningen i vissa länder, läs USA, uppriktigt verkar strunta i resten av världen men också på grund av den ”tragedy of the commons”-mentalitet som så gärna infinner sig.

Tragedy of the commons handlar om den situation som uppstår när flera enskilda aktörer tillsammans har hand om en gemensam resurs. Alla vet att de egentligen borde skära ner på sitt nyttjande men eftersom de inte vet vad de andra har för sig vågar de inte. ”Jag vill ju inte förlora min del av kakan om det gemensamma ändå kommer gå under”, tänker man. Fenomenet uppstår lättare ju fler vi är som delar. Att ta hand om vår atmosfär är alltså den ultimata, svåraste tragedin/utmaningen av alla.

Givetvis hoppas jag att mötet ska gå vägen. Jag hoppas att våra ledare ska våga ge sina land tuffa materiella begränsningar för att rädda samma länders framtida barn. Hjälp att hoppas fick jag häromdagen från oväntat håll – nobelpriskommitén. Årets pris i ekonomi tilldelas nämligen Elinor Ostrom, USA. Hennes forskning om nyttjande av gemensamma resurser handlar på pricken om tragedy of the commons. Och hur, genom historien, gång på gång, enskilda aktörer lagt band på sin egen vinsthunger för allas bästa. Essän om henne, av Göran Greider, finns att läsa här.

Pojk- och flickkö i väntan på att hämta vatten i ett flyktingläger i Pakistan.

Paralleller till Verdun

Jag läser just nu Peter Englunds bok ”Stridens skönhet och sorg”. Genom ögonen på 20 olika personer får vi följa första världskrigets skeende. Där finns den franska infanterister vid västfronten, den brittiska äventyrssoldaten i afrika, den ryska sjuksköterskan, den tyska matrosen på flottans största slagskepp, den italienska alpjägaren. Alla ser de kriget på sitt sätt. Färgar intrycken med sina egna värderingar. Avskyr fienden olika mycket. Samtidigt har de många gemensamma upplevelser: slagfältens likstank, tristessen, kaoset. Känslan av hopplöshet när allt man gör styrs av höga befälhaver långt bort. Sällan får läsaren någon överblick av kriget, så som det finns beskrivet i högstadiets historieböcker. För det mesta får man bara veta så mycket om de stora skeendena som de olika inblandade personerna gör. Vilket på sin höjd innefattar lösa rykten och nationalistisk propaganda.

Av en händelse börjar jag läsa lite om oljetoppen igen. Snubblar över en ny blogg med synnerligen väl underbyggda analyser. Jag läser om IEA:s årsrapport som återigen publicerats, denna gång med än mer nedreviderade produktionsprognoser. Insatta källor gör gällande att IEA satts under press från amerikanska regeringen att inte publicera den mest troliga prognosen, långt mer dyster än den officiella. Motivet sägs vara för att inte skapa panik på världens aktiemarknader och onödigt driva upp ett hamstringsbeteende.

En grupp energiforskare från Uppsala släpper ungefär samtidigt sin version av produktionsprognosen. Ovannämnda bloggare menar att denna är överdriven åt andra hållet. Att om Uppsalagänget har rätt kommer oljeproduktionen år 2010 börja falla dramatiskt, vilket få insatta analytiker går med på. Nåväl, han håller åtminstone med om att framtiden ser allt annat än ljus ut och ritar upp produktionsnivån som en lång platå som inte planar ut förrän 2018 (Not Nirvana, but not the End of the World either). Detta betyder att förrän världsekonomin tar fart igen och efterfrågan börjar öka över denna platå kommer vi inte märka av bristen på ökad oljeproduktion. Men när det väl händer, då kommer konkurrensen om de sista fyndigheterna bli stenhård.

Hade det inte varit för Peter Englunds bok borde denna text gjort mig lugn i sinnet. Istället gör tanken på första världskrigets genomsjuka strider att jag kan dra personliga paralleller till hur det skulle kunna vara så jävla mycket sämre. Med ens blir det otroligt mycket lättare att förstå hur medmänsklighet och fritt tänkande snabbt kan gå förlorade när nationalstater tävlar mot varandra om territorier. I jämförelsen med framtiden, byt ut mot energi.

Om det åtminstone funnits internationella samtal och samarbeten där planer kunnat läggas ut för att göra det bästa av denna tuffa situation. Om världens ledare åtminstone pratat om det kanske opinionen hade kunnat förbereda sig. Risken är nu att nationalstater drar sig inåt när BNP och välfärd minskar.

När stolta generaler på grund av prestige försökte säkra meningslösa skogsdungar i Verdun 1915 kostade det tiotusentals liv. 100 år senare är dagens makthavare så rädda för prestigeförlust att de för en hel generation bakom ljuset för att kunna leva i förnekelsens trygga famn ännu en valcykel.

Hemma igen

Igår eftermiddag landade planet så äntligen på Kastrup efter att jag varit 20 timmar på resande fot. Kommandes över öresundsbron med trötta ögon blickar jag ut över Malmös siluett. Bara ETT högt hus. Motorvägarna med två filer, smalare än vanliga gator i USA, ser nästan gulliga ut. Hur kan denna smurfby vara Sveriges tredje största stad?

Hemma i Ljunghusen äter jag grillat med mamma, pappa och brorsan. Sen sömn. Jetlag inte alls så farlig som jag först trott.

Idag hänger jag med brorsan i Lund. Jag slås av hur ordnat, vackert och stiligt allting är. Hur snygga och modemedvetna alla svenskar är. Jag drar mig till minnes det slitna rummet på Sycamore 14. I jämförelse med Niklas korridorlya bleknar det totalt.

Innan jag åker upp till Umeå igen på lördag tänker jag rösta på miljöpartiet, klippa mig, samt skaffa mig ett jobb (noga räknat är jobbet redan fixat). Sen har jag en lugn och skön sommar framför mig.

Och ja, New York var riktigt grymt.

It’s not rocket science

…tänkte jag när jag bankade in sista tentan igår. Idag blev det raketvetenskap på riktigt när jag, Jens, Christofer och Eric tog oss till Daytons landmärke The Airforce Museum. Folk har tjatat om och rekommenderat mig att gå dit ända sedan jag kom i höstas. Nu, 9.5 månader senare, blev det alltså äntligen av.

Museet ligger på den gamla delen av en flygbas som heter Wright-Patt AirForce Base, bara 10 minuter från skolan. På andra sidan skolan ligger den nya delen som är 17 gånger större, och tydligen en av USAs största flygvapenbaser. Det märks. Varje dag ser jag 3-4 st C-17 transportflygplan komma flygande över vårt bostadsområde. Jag föreställer mig att de är på väg till Irak, Afganistan, eller att de kanske bara är ute och leker. Låter gör de iallafall.

Hursomhelst, museet var ganska imponerande med tre hangarer: andra världskriget, modern tid, samt kalla kriget. Hur coolt det än var att se flygplan konstruerade för att fälla vätebomber, kraftiga nog att ödelägga en stad, blir vi ändå lite less efter ett tag. Vi inser att de flesta flygplan ändå är ganska lika – vingar, cockpit, bomber. I slutet av hela komplexet står en silo med “halvstora” raketer uppradade. Det visar sig vara USAs arsenal av interkontinentala ballistiska missiler, Minutemen. NU snackar vi rocket-science!

B-52 Stratofortress som dom bombade Vietnam med.

Håkan Fitzgerald Kennedy och Christoffer Brezjnev kapprustar.

Besökets behållning är när vi kollar på en informationsfilm om flygvapnets stolthet, Stealthbombaren B-2. Samtidigt som filmen om planets förträfflighet visas på skärmen spelas Bonnie Tylers “I need a hero”. Grubblar fortfarande över vad det är som är så hjältemodigt med att bomba ihjäl folk när man sitter i ett plan som inte går att skjuta ner.

Från det ena till det andra. I höstas översatte jag en norsk artikel om svimning till en forskargrupp på skolan. Som tack för hjälpen får jag ett presentkort på The Greene, ett köpcentrum 20 minuter härifrån. Då det aldrig blivit av att jag använt det passar vi på att göra det idag. Jag och Gisela sätter oss och tar en drink i solskenet samtidigt som ett mysigt coverband spelar amerikanska klassiker. Sen köper vi glass. Slutet gott, allting gott. Trots kärnvapen och ondska.

The Final Helklass

Igår hade vi vår absolut sista application exercise. Innan allt drog igång ställde jag och Jens oss inför hela klassen och tackade allihop för det här året. Jag hade förberett ungefär 15 grejer att säga men kom bara på hälften när jag stod där framme. Adrenalin tror jag det kallas. Jens tog även med sig sin flashiga systemkamera till skolan och det blev en del sköna bilder.

Vår fullsatta föreläsningssal. Lägg märke till mongot på andra raden.

Mitt grymma TBL-lag: Sean, Joanna, Ryan, mongo, Jessie, Karen.

Den lärare som stått för kontinuiteten under läsåret, Dr Paul Koles, hade dagen till ära på sig en blå UMU-slips. Som tack för hans insatser och sköna stil ska han få en specialbeställd present från Sverige. Utan Dr Koles hade tiden här varit mycket mindre meningsfull. Under varje kurs, från hjärna till GI-kanal, är det han som stått för de bästa föreläsningarna och de torraste patologskämten. Ibland händer det att en annan doktor håller en kass föreläsning så att alla nästan somnar. Då sitter Dr Koles på första raden och nickar uppmuntrande för att peppa sin kollega. Som en tribute till honom kommer här en skön anekdot som han drog under pankreas-föreläsningen i måndags: