I morse hade vi en föreläsning om prolaktinom, en speciell sorts tumör i hypofysen som utsöndrar ett hormon som sätter igång produktion av bröstmjölk. Behandlingen går antingen ut på att operera bort tumören eller att ta ett läkemedel som hämmar hormonets utsöndring. Vad är då bäst? Vilket blir man friskast av?
Det beror på vem man frågar. Medicinare tar helst det säkra före det osäkra och börjar med piller. Neurokirurger, å andra sidan, rekommenderar oftast operation. Eller som vår föreläsare uttryckte det:
”If you have a hammer, you see nails everywhere.”
Citatet fick mig att tänka på en essä av Aase Berg jag läste på dn.se för några veckor sedan. Hur läkemedelsföretag har börjat satsa pengar på att få oss att känna oss sjuka, ”att se spikar överallt”. Mänskliga tillstånd som blyghet eller melankoli definieras om till social fobi eller lätt depression. Vilket gör att man kan skriva ut recept och att företagen tjänar pengar. Utifrån ett antal böcker om läkemedelsindustrin drar Berg slutsatsen att det är marknaden som skapat de behov som gör oss olyckliga:
”…samtidigt som läkemedelsföretagen med sin forskning och utbildning verkligen hjälper svårt sjuka människor suger de i allt högre grad cash ur marknadsekonomins genomgripande manipulation av människans existentiella grundvalar.”
När man står med lösningen i handen blir man mer benägen att se problem även där de inte finns. Ordet medikalisering, att förklara och lösa sociala problem med hjälp av biomedicinska modeller, ligger nära till hands. Men om pillret faktiskt funkar då? Att lindra smärtan hos individer som mår dåligt kan inte vara fel i sig. Snarare då i att man blundar för vad som verkligen är på tok. Att när vi gör oss av med tillstånd som depression med hjälp av piller slipper vi ta itu med de strukturella problem som lett till epidemin från början.
Jag köper alltså att det kan vara dåligt att med hjälp av piller sopa sociala problem under mattan. Men jag köper inte att marknadsekonomin är rätt syndabock.
För att medikaliseringen ska vara marknadens fel måste fenomenet vara något nytt, något som uppstått efter vi började leva i ett konsumtionssamhälle (som är dåligt av andra anledningar). Så tycker inte jag det verkar vara. Människan har alltid försökt fly från sin ångest med hjälp av aktiva substanser. Alkohol, tobak och opium har funnits med oss under flera tusen år. Oavsett om styrelseskicket kallats feodalism eller kommunism har människan velat döva sitt lidande på enklast möjliga sätt.
Skillnaden, som jag ser det, är att bieffekterna idag inte är lika förödande. För hundra år sedan var vi tvungna att välja mellan ångest nu, eller alkoholism sen. Nu står valet istället mellan ångest nu, eller dåsighet sen.
Paradoxalt nog är det kanske denna förbättring som är problemet. När det finns ett långsiktigt godtagbart alternativ, pillerknaprande, blir det lättare att strunta i lösa problemen på allvar. Och det blir samtidigt lättare att fly undan konflikter med hänvisningar till inre kausala förlopp. Allt andra människor säger går att relativisera med en psykologisk förklaring. Att höra något jobbigt kan avvisas med att personen som sa det ”är deppig, ser fel i allt och bara gnäller”. I svallvågorna från denna subjektivism breder individualismen ut sig. Det finns inte längre någon anledning engagera sig, förutom om det känns bra. Här håller jag verkligen med Berg:
”Är det verkligen detta vi vill bli: ett gäng katatoniker med bortmedicinerat samhällshat och rätt till ett häftigt kök?”