De senaste två veckorna har varit hårda. Nästan all ledig tid sitter jag här på biblioteket och läser på om blod. Igår blev det ett kort avbrott i kvällens studier när ett gäng akutläkare som kom till skolan. Med sig hade de 6 stycken dockor som vi fick öva olika sorters intuberingstekniker på. Jag har hört talas om hur det går till innan men det här var första gången som jag fick prova själv, “på riktigt”.
Innan man ger nedsövande läkemedel och bestämmer sig för att paralysera patienten gäller det först att se till så att alla grejer finns på plats. Det ska finnas sug, intuberingsslang, laryngoskop och en tom spruta. Laryngoskopet har en avlång, utfällningsbar skena som man sticker in i munnen. Sen gäller det att börja från höger och trycka upp tungan samtidigt som man snirklar sig förbi kanten där munnen böjer sig ner i halsen. Längst ut på laryngoskopet sitter en lampa som lyser upp halsens mörker. Man vet att man är långt nog när man ser stämbandens skinande yta, halsens smalaste passage.
Det är denna passage vi vill komma förbi med den plastslang som man långsamt för ner längs med metallskenans ovansida. Här är det väldigt viktigt att vara säker på att man verkligen såg att slangen åkte förbi stämbanden och ner i luftstrupen. Annars kan det hända att man kommer ner i esofagus och börjar pumpa magen full med luft. Med slangen väl på plats drar man nu ut den vajer som löper mitt i. Med den tomma sprutan pumpar man upp en liten plastblåsa så att luft inte ska kunna passera på utsidan.
Det är kul med praktik nu när det har blivit så mycket teori den senaste tiden. Ibland känns det inte som man gör någonting annat än att lära sig sjukdom efter sjukdom, symptom efter symptom. Böckernas prototypiska exempel känns långt ifrån den kliniska verklighet som vi alla föreställde oss när vi började på det här programmet. Vi lär oss om personer med anafylaktisk chock som på grund av extrem allergisk reaktion snörper åt luftvägen totalt. Att det är antikroppar av typen IgE som triggar mastceller att släppa ut histamin som sedan binder till receptorer på de muskelceller som kantar luftvägen. Att när receptorerna binder sin ligand sker en snabb kaskad av intracellulära reaktioner som slutar med att kontraktila proteintrådar förkortas. När tillräckligt många fibrer förkortas, samtidigt som blodkärlen släpper ifrån sig vätska, blir halsens inre diameter mindre. Och att detta ibland går så långt att personen med säkerhet kommer att kvävas om ingenting görs.
Utifrån vår erfarenhet och de biofysiska förklaringsmodeller vi har är det inget svårt val vi ställs inför när patienten kommer in utan syre i blodet, alldeles blå i ansiktet. Antingen kan vi se på när kroppens inre mekanismer av positiv feedback löper amok och sakta kväver patienten. Eller så kan vi med hjälp av ett obehagligt metallhandtag och farliga läkemedel göra plats för en tunn slang förbi all den svullna vävnaden och förhoppningsvis rädda ett liv.
Det enda som krävs är tre saker: Ett, att vi förstår tillräckligt mycket för att inse vad som kommer hända om ingenting görs. Två, att vi kan tillräckligt mycket för att förstå vad som kommer lösa problemet. Och tre, att vi har viljan och kraften att agera så som vi tänkt. Utan att se problemet kan man aldrig komma på en lösning. Man kan se problemet men inte ha en lösning, och bli deprimerad. Sen kan man se problemet, veta vad som krävs, men tycka att de kortsiktiga uppoffringarna är för svåra (typ, få en metallskena nerstoppad i halsen).
Jag pratar med människor omkring mig om den energikris vi snart har över oss. Här i USA ser folk det som skitsnack, att olja visst då alltid kommer finnas. Eller så säger man att ny teknik kommer att lösa biffen. Det är som om man ser patienten, ser att läpparna är blå, men sen inte bryr sig om att ta reda på varför. Man litar blint på inkompetenta auktoriteter som säger att blåa läppar bara är ett tillfälligt tillstånd som i grund och botten beror på bristande investeringar (what?). I Sverige är det annorlunda, man erkänner att det kanske kommer bli kärvt med energi men menar att konsekvenserna nog inte blir så svåra. Det här är mycket svårare att argumentera emot. Framtiden har ju gång på gång visat sig oförutsägbar, hur kan man veta att vi går mot så mörka tider?
Jag menar att människan är intimt beroende av lättillgänglig energi för att kunna upprätthålla samhället som det ser ut nu. Att människan dessutom har en förmåga att vänja sig snabbt vid en viss levnadsstandard och nivå av komfort. Att om denna nivå sjunker alltför lågt, alltför snabbt, blir många förbannade. Tidigare i historien har denna besvikelse lett till populism, hat och främlingsfientlighet. Nationalism har fått växa där internationellt samarbete fanns förut.
Det kanske var den låga levnadsstandarden gav bränsle till hatet. Men det var desinformation som tände fyr. Att stoppa en global energikris är helt orealistiskt, däremot kan man prata och skriva så att folk är beredda. Ju mer man vet desto mindre finns det att vara rädd för.
/er svenska köttbulle
Posted by Håkan Ohlsson 
