Hemma igen

Igår eftermiddag landade planet så äntligen på Kastrup efter att jag varit 20 timmar på resande fot. Kommandes över öresundsbron med trötta ögon blickar jag ut över Malmös siluett. Bara ETT högt hus. Motorvägarna med två filer, smalare än vanliga gator i USA, ser nästan gulliga ut. Hur kan denna smurfby vara Sveriges tredje största stad?

Hemma i Ljunghusen äter jag grillat med mamma, pappa och brorsan. Sen sömn. Jetlag inte alls så farlig som jag först trott.

Idag hänger jag med brorsan i Lund. Jag slås av hur ordnat, vackert och stiligt allting är. Hur snygga och modemedvetna alla svenskar är. Jag drar mig till minnes det slitna rummet på Sycamore 14. I jämförelse med Niklas korridorlya bleknar det totalt.

Innan jag åker upp till Umeå igen på lördag tänker jag rösta på miljöpartiet, klippa mig, samt skaffa mig ett jobb (noga räknat är jobbet redan fixat). Sen har jag en lugn och skön sommar framför mig.

Och ja, New York var riktigt grymt.

It’s not rocket science

…tänkte jag när jag bankade in sista tentan igår. Idag blev det raketvetenskap på riktigt när jag, Jens, Christofer och Eric tog oss till Daytons landmärke The Airforce Museum. Folk har tjatat om och rekommenderat mig att gå dit ända sedan jag kom i höstas. Nu, 9.5 månader senare, blev det alltså äntligen av.

Museet ligger på den gamla delen av en flygbas som heter Wright-Patt AirForce Base, bara 10 minuter från skolan. På andra sidan skolan ligger den nya delen som är 17 gånger större, och tydligen en av USAs största flygvapenbaser. Det märks. Varje dag ser jag 3-4 st C-17 transportflygplan komma flygande över vårt bostadsområde. Jag föreställer mig att de är på väg till Irak, Afganistan, eller att de kanske bara är ute och leker. Låter gör de iallafall.

Hursomhelst, museet var ganska imponerande med tre hangarer: andra världskriget, modern tid, samt kalla kriget. Hur coolt det än var att se flygplan konstruerade för att fälla vätebomber, kraftiga nog att ödelägga en stad, blir vi ändå lite less efter ett tag. Vi inser att de flesta flygplan ändå är ganska lika – vingar, cockpit, bomber. I slutet av hela komplexet står en silo med “halvstora” raketer uppradade. Det visar sig vara USAs arsenal av interkontinentala ballistiska missiler, Minutemen. NU snackar vi rocket-science!

B-52 Stratofortress som dom bombade Vietnam med.

Håkan Fitzgerald Kennedy och Christoffer Brezjnev kapprustar.

Besökets behållning är när vi kollar på en informationsfilm om flygvapnets stolthet, Stealthbombaren B-2. Samtidigt som filmen om planets förträfflighet visas på skärmen spelas Bonnie Tylers “I need a hero”. Grubblar fortfarande över vad det är som är så hjältemodigt med att bomba ihjäl folk när man sitter i ett plan som inte går att skjuta ner.

Från det ena till det andra. I höstas översatte jag en norsk artikel om svimning till en forskargrupp på skolan. Som tack för hjälpen får jag ett presentkort på The Greene, ett köpcentrum 20 minuter härifrån. Då det aldrig blivit av att jag använt det passar vi på att göra det idag. Jag och Gisela sätter oss och tar en drink i solskenet samtidigt som ett mysigt coverband spelar amerikanska klassiker. Sen köper vi glass. Slutet gott, allting gott. Trots kärnvapen och ondska.

The Final Helklass

Igår hade vi vår absolut sista application exercise. Innan allt drog igång ställde jag och Jens oss inför hela klassen och tackade allihop för det här året. Jag hade förberett ungefär 15 grejer att säga men kom bara på hälften när jag stod där framme. Adrenalin tror jag det kallas. Jens tog även med sig sin flashiga systemkamera till skolan och det blev en del sköna bilder.

Vår fullsatta föreläsningssal. Lägg märke till mongot på andra raden.

Mitt grymma TBL-lag: Sean, Joanna, Ryan, mongo, Jessie, Karen.

Den lärare som stått för kontinuiteten under läsåret, Dr Paul Koles, hade dagen till ära på sig en blå UMU-slips. Som tack för hans insatser och sköna stil ska han få en specialbeställd present från Sverige. Utan Dr Koles hade tiden här varit mycket mindre meningsfull. Under varje kurs, från hjärna till GI-kanal, är det han som stått för de bästa föreläsningarna och de torraste patologskämten. Ibland händer det att en annan doktor håller en kass föreläsning så att alla nästan somnar. Då sitter Dr Koles på första raden och nickar uppmuntrande för att peppa sin kollega. Som en tribute till honom kommer här en skön anekdot som han drog under pankreas-föreläsningen i måndags:

Ledvärk och Vemod

Idag fick jag, Jens och Christofer kollektivt jätteont i armbågar och axlar efter över en månads idogt quarterbackande. Man kan tycka att vi borde veta bättre och inte tro att man kan vänja sig vid ledinflammation. Det gjorde vi uppenbarligen inte.

Med en vecka kvar till sista organtentan och två veckor till terminstentan börjar det märkas att tiden snart är över. Det är helt löjligt så snabbt det har gått, ibland undrar jag om det ens märks att jag varit här. Ändå vet jag att Ohio har lämnat ett intryck, dock osäkert på vilket sätt. När jag räknar mina sista dagar på campus känner jag mig:

Utmattad efter att ha pluggat hårt i 38 veckor.

Målmedveten när jag tänker på hur lite det är kvar att läsa.

Vemodig av att det snart är dags att lämna alla jag känner.

Rastlös av att snart få komma hem igen.