Idag fick jag, Jens och Christofer kollektivt jätteont i armbågar och axlar efter över en månads idogt quarterbackande. Man kan tycka att vi borde veta bättre och inte tro att man kan vänja sig vid ledinflammation. Det gjorde vi uppenbarligen inte.
Med en vecka kvar till sista organtentan och två veckor till terminstentan börjar det märkas att tiden snart är över. Det är helt löjligt så snabbt det har gått, ibland undrar jag om det ens märks att jag varit här. Ändå vet jag att Ohio har lämnat ett intryck, dock osäkert på vilket sätt. När jag räknar mina sista dagar på campus känner jag mig:
Utmattad efter att ha pluggat hårt i 38 veckor.
Målmedveten när jag tänker på hur lite det är kvar att läsa.
Vemodig av att det snart är dags att lämna alla jag känner.
Rastlös av att snart få komma hem igen.
Jag älskar bilden, jag älskar inlägget och jag känner samma sak (förutom att jag inte är utmattad från plugg och heller inte målmetveten)!
Jag kommer sakna dig likt röven!