Igår hade vi vår absolut sista application exercise. Innan allt drog igång ställde jag och Jens oss inför hela klassen och tackade allihop för det här året. Jag hade förberett ungefär 15 grejer att säga men kom bara på hälften när jag stod där framme. Adrenalin tror jag det kallas. Jens tog även med sig sin flashiga systemkamera till skolan och det blev en del sköna bilder.
Vår fullsatta föreläsningssal. Lägg märke till mongot på andra raden.
Mitt grymma TBL-lag: Sean, Joanna, Ryan, mongo, Jessie, Karen.
Den lärare som stått för kontinuiteten under läsåret, Dr Paul Koles, hade dagen till ära på sig en blå UMU-slips. Som tack för hans insatser och sköna stil ska han få en specialbeställd present från Sverige. Utan Dr Koles hade tiden här varit mycket mindre meningsfull. Under varje kurs, från hjärna till GI-kanal, är det han som stått för de bästa föreläsningarna och de torraste patologskämten. Ibland händer det att en annan doktor håller en kass föreläsning så att alla nästan somnar. Då sitter Dr Koles på första raden och nickar uppmuntrande för att peppa sin kollega. Som en tribute till honom kommer här en skön anekdot som han drog under pankreas-föreläsningen i måndags:
Thats awesome that you put the Lloyd story up on your blog!! LOL! its true he’s not a doctor, he’s a pathologist. classic. you should also tell people that he confessed his favorite book is from the bible as it was written by the apostle paul. hooray for jesus lovin pathologists! LAP