Triagering

I somras jobbade jag som undersköterska på Malmös akutmottagning och under de senaste veckornas julledighet har jag kommit tillbaks för att jobba igen. Det bästa med att vara där är alla underliga människor man får möta, alla spektakulära livsöden man får en liten glimt av. Oavsett hur rik eller fattig, snygg eller ful man är blir ju alla sjuka till slut. Och får berätta om sina problem i receptionen. Får sina vitalparametrar kontrollerade, sina blodprover tagna och sin läkarbedömning skriven.

Resultat: ett grovt tvärsnitt av en stads bekymmer och krämpor.

Många får vänta nästan olidligt länge, oftast på grund av att mer sjuka patienter knutit upp alla personalresurser. För oavsett socioekonomisk status prioriteras alla efter samma enkla princip, att sjukast går först.

Hemma i Umeå går jag en kvällskurs i internationell hälsa där sambandet mellan ekonomiskt välstånd och folkhälsa är en central del. Vi får lära oss att fattiga länder saknar resurser för att kunna ge sin befolkning den mest basala vård. För att inte tala om mer avancerad dito – när ett lands årliga sjukvårdsbudget uppgår till $8/person känns det rätt meningslöst att köpa in bromsmediciner mot AIDS för $200/patientår.

Triage är den process som patienterna går igenom när de blivit inkallade från väntrummet. Syftet är att utesluta livshotande tillsånd och prioritera patienter med avseende på hur illa däran de är. Målet är att rangordna patientfallen så att de problem som utan behandling leder till irreversibla skador behandlas först. Därefter kan man ta itu med mindre akuta fall. Det är ett system sprunget ur problemet med begränsade resurser som svarar på frågorna: Hur minskar man lidandet hos en grupp människor så effektivt som möjligt? Var gör sjukvårdens underbemannade personal mest nytta?

En extrapolering av ovanstående frågor för hela världens befolkning ger oss svaret att vi först borde ta hand om de länder vars befolkning är absolut sjukast. Med små insatser får vi då mycket hälsa tillbaks. Alternativet är att hela samhällen att ramla neråt i onda spiraler av sjukdom, försämrad produktivitet, mer våld och mindre utbildning. Flera länder står nu på randen av kollaps, hotade av AIDS-epidemins skoningslösa framfart.

200 dollar för ett år av hälsa må vara mycket i Botswana men är det inte hos oss. På svenska sjukhus spenderas dagligen 100-faldigt mer för att förlänga ett gammalt liv plågat av terminala sjukdomar bara ett par veckor. Enligt triagets principer hade de pengarna nog gjort mer skillnad någon annanstans.

Samtidigt, på julafton, går Obamas sjukvårdsreform igenom även omröstningen i senaten. Den om något kommer verkligen göra vården mer rättvis i landet med världens största sjukvårdsbudget.

Om än långsamt så verkar saker och ting kanske ändå röra på sig.

Allmänningens tragedi

Rakt över sundet från min hemstad Malmö pågår just nu ett av de största ansträngningarna någonsin för internationellt samarbete, klimatmötet i Köpenhamn. Visst, vill man vara cynisk är det lätt att se egenintresset skina igenom hos alla inblandade: Utvecklingsländerna vill ha mer bistånd för att kunna fortsätta finansiera sina korrupta regimer. De rika länderna vill slippa undan sitt ansvar men delegaterna måste ändå “stå för” ambitiösa mål så att regeringar blir omvalda.

Ändå går det inte att komma ifrån hur mäktigt det är med konferensens skala och magnituden på det problem den tar itu med. Ett problem som alla jordens 6 miljarder människor är involverade i. Ett problem som har potential att rucka hela kontinenters stabilitet. Även om de olika nationsgrupperna skyller mycket på varandra och själva vill komma undan så billigt som möjligt är målsättningen att komma överens. Bara det är häftigt, att idealen är så pass universella att man kan ha en gemensam regelbok.

Jag är själv av uppfattningen att de fossila bränslena inte kommer räcka för att värma upp jorden så mycket som IPCC hävdar. Kjell Aleklett, forskare i energisystem från Uppsala Universitet, skriver i DN Debatt idag hur en av klimatteorins absolut viktigaste premisser är totalt felaktig. När klimatforskare radar upp olika framtidsscenario baseras det på att kol-, oljeproduktion alltid kommer kunna fortsätta att följa den ökade efterfrågan i världen (ett par procent per år). Dock visar övertygande forskning på motsatsen:

• På grund av geologiska begränsningar hos världens oljefält går det inte att öka produktionen av olja från nuvarande nivåer mer än någon enstaka procent. Produktionen kommer istället börja falla inom 10 år.
• Att kolproduktionen maximalt kommer kunna öka 40%.

Oavsett om den politiska viljan finns att avsiktligt begränsa de globala utsläppen kommer de börja sjunka. Det går helt enkelt inte att utvinna bränslet hur snabbt som helst.

Den viktiga frågan är om minskningen kommer att ske snabbt nog för att undvika de feedback-mekanismer som hotar. Som de flesta kanske redan läst finns nämligen risken att om man värmer upp jorden över en viss tröskel börjar stora mängder metan läcka ut från nu nedfrusen tundra. Metan är en väldigt potent växthusgas vars utsläpp i så fall kommer skicka jorden i expressfart mot ytterliggare kraftiga temperaturhöjningar, oavsett vad vi människor gör. Det verkar alltså som om vi får välbehövlig hjälp från naturen att undvika en klimatkatastrof, frågan är bara om det kommer gå snabbt nog. Jag har hittills inte nämnt den energikris vi får på halsen istället, men det har jag ju skrivit om innan.

Trots klimatkonferensens ambitiösa upplägg, namnkunniga deltagarlista och föregående styckes naturliga begränsning är jag pessimistisk när det kommer till bindande åtgärder som skulle kunna göra skillnad. Dels på grund av att befolkningen i vissa länder, läs USA, uppriktigt verkar strunta i resten av världen men också på grund av den ”tragedy of the commons”-mentalitet som så gärna infinner sig.

Tragedy of the commons handlar om den situation som uppstår när flera enskilda aktörer tillsammans har hand om en gemensam resurs. Alla vet att de egentligen borde skära ner på sitt nyttjande men eftersom de inte vet vad de andra har för sig vågar de inte. ”Jag vill ju inte förlora min del av kakan om det gemensamma ändå kommer gå under”, tänker man. Fenomenet uppstår lättare ju fler vi är som delar. Att ta hand om vår atmosfär är alltså den ultimata, svåraste tragedin/utmaningen av alla.

Givetvis hoppas jag att mötet ska gå vägen. Jag hoppas att våra ledare ska våga ge sina land tuffa materiella begränsningar för att rädda samma länders framtida barn. Hjälp att hoppas fick jag häromdagen från oväntat håll – nobelpriskommitén. Årets pris i ekonomi tilldelas nämligen Elinor Ostrom, USA. Hennes forskning om nyttjande av gemensamma resurser handlar på pricken om tragedy of the commons. Och hur, genom historien, gång på gång, enskilda aktörer lagt band på sin egen vinsthunger för allas bästa. Essän om henne, av Göran Greider, finns att läsa här.

Pojk- och flickkö i väntan på att hämta vatten i ett flyktingläger i Pakistan.