I somras jobbade jag som undersköterska på Malmös akutmottagning och under de senaste veckornas julledighet har jag kommit tillbaks för att jobba igen. Det bästa med att vara där är alla underliga människor man får möta, alla spektakulära livsöden man får en liten glimt av. Oavsett hur rik eller fattig, snygg eller ful man är blir ju alla sjuka till slut. Och får berätta om sina problem i receptionen. Får sina vitalparametrar kontrollerade, sina blodprover tagna och sin läkarbedömning skriven.
Resultat: ett grovt tvärsnitt av en stads bekymmer och krämpor.
Många får vänta nästan olidligt länge, oftast på grund av att mer sjuka patienter knutit upp alla personalresurser. För oavsett socioekonomisk status prioriteras alla efter samma enkla princip, att sjukast går först.
Hemma i Umeå går jag en kvällskurs i internationell hälsa där sambandet mellan ekonomiskt välstånd och folkhälsa är en central del. Vi får lära oss att fattiga länder saknar resurser för att kunna ge sin befolkning den mest basala vård. För att inte tala om mer avancerad dito – när ett lands årliga sjukvårdsbudget uppgår till $8/person känns det rätt meningslöst att köpa in bromsmediciner mot AIDS för $200/patientår.
Triage är den process som patienterna går igenom när de blivit inkallade från väntrummet. Syftet är att utesluta livshotande tillsånd och prioritera patienter med avseende på hur illa däran de är. Målet är att rangordna patientfallen så att de problem som utan behandling leder till irreversibla skador behandlas först. Därefter kan man ta itu med mindre akuta fall. Det är ett system sprunget ur problemet med begränsade resurser som svarar på frågorna: Hur minskar man lidandet hos en grupp människor så effektivt som möjligt? Var gör sjukvårdens underbemannade personal mest nytta?
En extrapolering av ovanstående frågor för hela världens befolkning ger oss svaret att vi först borde ta hand om de länder vars befolkning är absolut sjukast. Med små insatser får vi då mycket hälsa tillbaks. Alternativet är att hela samhällen att ramla neråt i onda spiraler av sjukdom, försämrad produktivitet, mer våld och mindre utbildning. Flera länder står nu på randen av kollaps, hotade av AIDS-epidemins skoningslösa framfart.
200 dollar för ett år av hälsa må vara mycket i Botswana men är det inte hos oss. På svenska sjukhus spenderas dagligen 100-faldigt mer för att förlänga ett gammalt liv plågat av terminala sjukdomar bara ett par veckor. Enligt triagets principer hade de pengarna nog gjort mer skillnad någon annanstans.
Samtidigt, på julafton, går Obamas sjukvårdsreform igenom även omröstningen i senaten. Den om något kommer verkligen göra vården mer rättvis i landet med världens största sjukvårdsbudget.
Om än långsamt så verkar saker och ting kanske ändå röra på sig.
