Livet tuggar på som vanligt. Gamla inlägg om hotande samhällsomställningar till trots. Ena dagen lär jag mig om vilken ordning man sätter in blodtrycksmediciner till patienter i primärvården. Nästa dag, närmare bestämt ikväll, går jag på en föreläsning om HIV och AIDS. En entusiastisk infektionsläkare från Södersjukhuset i Stockholm brinner när han talar om HIV-sjukdomens fasor. Han exploderar nästan när han beskriver hur vetenskapen på bara 20 år tagit fram läkemedel som med hög effektivitet bromsar sjukdomsförloppet totalt.
Efter halva föreläsningen kommer han in på framtidsprojektioner. Det verkar som om antalet smittade varje år håller på att minska – att insjuknandet har nått en peak. En orsak tros vara ökad medvetenhet och mindre riskbeteende. Men också att epidemin, som alla epidemier, tappar fart av sig själv. I takt med att fler smittas mättas befolkningen med sjukdomen och sannolikheten för viruset att träffa på en frisk individ sjunker. Då går incidensen, antalet nya fall per år, ner. Jämfört med uppgångsfasen i slutet av 1900-talet, när fler och fler smittades varje år, blir det som en omvänd spegelbild.
I en värld där 33 miljoner människor lever med en sjukdom som är totalt invalidiserande och dödlig inom 10 år letar man gärna efter ljuspunkter. En sorts ljuspunkt kan vara positiva framtidsscenarion. Hopp om att tillvaron är på väg i positiv riktning ger kraft att lägga ner möda och energi på det som är jobbigt just nu. Vi får ett kollektivt mål att satsa på, något fint alla vet att alla vill ha. Det blir lättare att ge upp sin egen egoism när det ser ut som att alla andra rör sig mot något bra.
Med oljetoppen är det lite tvärtom. Här har vi istället något dåligt alla vet att ingen vill ha. Vi vill inte ha mindre energi som gör att vi måste leva liv med mindre frihet och sämre välfärd. Vi vill inte tvingas ransonera bensin och möjlighet till transport när som helst. När vi med näppe kan hantera att dela på en relativt stor kaka fasar vi över hur det måste vara att dela på en kaka som krymper.
Jag tror att detta är en av anledningarna till att det pratas så lite om oljetoppen. Vem vill satsa på ett lag (läs samhälle) som är dömt att förlora? Hellre då låtsas som att vi alla bara får det bättre och bättre.
Andra är så klartänkta att de inser fakta. Men drar slutsatsen att det inte är lönt att anstränga sig. För allting kommer ju ändå gå åt skogen. Båda alternativen bär på premissen att saker bara är värda att göra om den långsiktiga effekten blir positiv. Att man ska få ut mer än vad man satsade. En slags kapitalism generaliserad till lidande och lycka. Det ska gå att förutsäga vad konsekvensen blir av mitt handlande. Om denna är otydlig eller drar åt det negativa hållet vågar jag inte agera.
Vi borde kunna bättre än så. Vi borde kunna luta oss mot något gemensamt hämtat från något annat än företagsekonomi. Själv tänker jag att mentala regler – principer, brukar vara rätt hållbara. Att alltid sträva mot kvalitet eller att alltid sträva efter rättvisa står inte och faller med röriga konsekvenssamband och nyttokalkyler. Principer står fast hur tufft det än blir:
”So use all that is called Fortune. Most men gamble with her, and gain all, and lose all, as her wheel rolls. But do thou leave as unlawful these winnings, and deal with Cause and Effect, the chancellors of God. In the Will work and acquire, and thou hast chained the wheel of Chance, and shalt sit hereafter out of fear from her rotations. A political victory, a rise of rents, the recovery of your sick, or the return of your absent friend, or some other favorable event, raises your spirits, and you think good days are preparing for you. Do not believe it. Nothing can bring you peace but yourself. Nothing can bring you peace but the triumph of principles.”
-Ralph Waldo Emerson, sista stycket av essän Self Reliance
Posted by Håkan Ohlsson 
