Är i Göteborg över helgen. Söndagen efter midsommarafton står gågatorna tomma men jag har hittat ett gediget fik. Det enda som är öppet dessutom.
För ett år sen var jag nyss hemkommen från mitt amerikanska utbytesår. Då mina tankar tenderar att gå minst 6 månader fram i tiden började jag planera för det projektarbete som skulle göras andra halvan av höstterminen. Samtidigt läste jag en del texter av en amerikansk kirurg, Atul Gawande. Bland annat skrev han om ett poängsystem som använts inom obstetriken i snart 60 år, the Apgar Score.
En Apgar Score ligger mellan 0 och 10 poäng. Faktorer som andning, puls, hudfärg och motorik ger poäng så att ett nyfött barn i perfekt skick får 10 poäng och ett mycket medtaget barn får 0. Poängen blir som en kvantifiering av en annan ganska godtycklig bedömning: Hur bra mår barnet?
Det var från denna beprövade poängskala som Gawande och hans kollegor tog inspiration från när de utvecklade kirurgins Apgar, The Surgical Apgar Score. Baserat på den kirurgiska patientens lägsta blodtryck, lägsta puls och blodförlust under operation kan man med hjälp av en tabell räkna ut en poäng mellan 0 och 10. I likhet med obstetrikens Apgar innebär höga poäng en god prognos och låga poäng förhöjd risk för komplikation.
Det jag fascinerades över var hur det med hjälp av detta nya poängsystem räckte med bara tre enkla variabler för att få en relativt god uppfattning över patientens tillstånd efter operation. Men med skillnaden att det både går att kommunicera och är reproducerbart. Därför valde jag att göra mitt projekt som en studie av the Surgical Apgar Score på sjukhuset i Umeå.
Under åtta veckor gick jag omkring och samlade in 236 operationsjournaler från lika många operationer. När uppföljningsperioden på 30 dagar tagit slut analyserade jag min data, fick ett resultat samt skrev en preliminär rapport. Efter en termins väntan på svar från etisk prövning samt ytterligare journaler från andra norrländska sjukhus kunde jag så förra veckan börja fila ihop slutversionen av texten.
Varför skriver jag då om mitt projekt här på siamesen?
För att jag både tycker att det är meningsfullt. Och inte.
Det meningsfulla med mitt projekt är att det kanske i viss mån kan fylla en lucka i omhändertagandet av några av sjukhusets svagaste patienter – de som nyss blivit opererade. Tvivlet har sin grund i futtigheten. Samtidigt dör och lider miljontals människor i sjukdomar som samhällen orsakat och underblåser. Sjukdomar som kan utrotas bara med hjälp av rättvisa, jämlikhet, bättre bevattning, mer stabila skolsystem.
Tvivlet sammanfattas med bilden av en man som försöker ösa vatten med hjälp av en tesked ur en sjunkande eka. Det finns visserligen ett större öskar. Men det är jättestort, smitt i solitt stål och allt för tungt att lyfta.
Apropå att jag sitter på ett öresundståg utanför Halmstad när detta inlägg publiceras.
